SD:s familjepolitik extremast i Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-03-17
Debattörerna: Sverigedemokraterna vill inskränka kvinnors rätt till abort
Sverigedemokraterna, SD, skickar just nu rysningar genom de etablerade riksdagspartierna. I flera opinionsundersökningar har SD fått över fyra procent. Enligt några skulle SD kunna bli vågmästare i riksdagen. Det finns alltså goda skäl för de etablerade partierna att vara oroade.
Frågan är hur partierna ska handskas med den oron. När man granskar argumenten som riksdagspartierna bemöter SD med kan man konstatera att det genomgående handlar om SD:s främlingsfientlighet. Alla riksdagspartierna hävdar att den frågan skapar en vallgrav mellan dem själva och SD.
Det är självklart viktigt att fördöma SD:s människosyn, vars uttalade syfte är att exkludera och misstänkliggöra individer som i partiets ögon betraktas som icke-svenskar (exakt hur denna uppdelning ska göras är dock notoriskt oklart). Samtidigt skjuter denna kritiska attityd bara in sig på ena halvan av SD:s kärnfrågor.
Utöver främlingsfientligheten bedriver SD en medveten linje i synen på familj, sexualitet och jämställdhet. Många gånger är politiken minst sagt extrem. Trots det har de etablerade partierna varit förbluffande tysta.
Här är några exempel som rimligen borde ha fått samliga riksdagspartier att reagera:
SD kräver som enda parti att abort efter graviditetsvecka 12 ska förbjudas. I dag har kvinnor i Sverige rätt att göra abort fram till utgången av 18:e veckan, och samliga partier i riksdagen står bakom den lagen.
SD bedriver en hetspolitik mot homosexuella. I partiorganet SD-Kuriren har partisekreteraren Björn Söder hävdat att en ”normalisering” av hbt-personer kommer att leda till att vi börjar acceptera tidelag och pedofili.
SD motsätter sig i linje med detta homosexuellas möjlighet att gifta sig och att adoptera barn.
I Radio SD som kan laddas ner är ett återkommande tema att ”könsrollerna är något nedärvt från födseln”.
SD:s arbetsmarknadspolitiske talesperson Per Björklund har vid flera tillfällen hävdat att det framtida behovet av arbetskraft inte ska lösas genom invandring, utan genom att svenska kvinnor föder fler barn.
Riksdagskandidaten Margareta Sandstedt, en av SD:s talespersoner i familjefrågor, anklagar på sin hemsida feminister för att ha åstadkommit ”den mest omfattande slakten på varaktiga och sunda relationer”. Hon tillägger: ”Ändå får jämlikhetsivrarna inte nog av sin själsliga massaker. De är berusade av blod”.
SD är inte bara ett antifeministiskt parti, SD är också Sveriges i särklass mest mansdominerande parti. I det verkställande utskottet finns ingen kvinna och har aldrig funnits någon kvinna. I Landskrona och Karlskrona, de två kommuner där SD har flest kommunala mandat, har partiet sammantaget 20 kommunfullmäktigeledamöter, 19 av dessa är män.
Vi tror att ett skäl till att riksdagspartierna inte klarat den här debatten är att man helt enkelt inte satt sig in tillräckligt väl i SD:s politik och huvudfrågor. Kritiken har rullat på i samma gamla hjulspår. Detta kan också ha gynnat SD som i hög grad själva fått styra dagordningen.
Ett exempel på hur fel det kan bli är den tidigare KD-politikern Jonny Evaldsson i Oskarshamn, som lämnade sitt parti och gick över till SD med motiveringen att KD blivit för otydligt i synen på homosexualitet. KD har enligt gängse mönster reagerat med att kritisera SD för främlingsfientlighet. Partiet, liksom övriga etablerade partier, borde ha stått upp för homosexuellas rättigheter och förklarat att SD är isolerat i sin fundamentalistiska syn på abort.
Riksdagspartierna måste helt enkelt bli bättre på att sätta sig in i SD:s politik och huvudfrågor, och angripa både främlingsfientligheten och familje- och sexualpolitiken när de kritiserar partiet.
Att utelämna familje- och sexualpolitiken, som utgör en del av SD:s ideologiska hörnstenar, ger fel signal. Det underblåser en backlash mot den svenska jämställdhetspolitiken, som det trots allt råder stor samstämmighet kring. Samma gäller för rätten till abort och rätten att inte bli diskriminerad på grund av könstillhörighet eller sexuell läggning.
Synen på jämställdhet och sexualitet är viktiga för SD, men det är inte frågor som partiet lyfter på samma sätt som främlingsfientligheten. Förmodligen fruktar SD:s taktiker att partiet skulle tappa röster om deras åsikter i familjepolitiken blev utsatta för granskning. Ironin i att ett parti som påstår sig värna ”svenskheten” kan vara motståndare till jämställdhet borde inte gå någon förbi. Detta borde även de etablerade riksdagspartierna uppmärksamma.
Åsa Regnér
Mats Wingborg