Lås in männen – om de själva vill ha hjälp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-04-18

Debattören: Med låsta behandlingshem minimeras återfall i barnpornografibrott

Bland de som erkänner barnpornografibrott är det, i samtliga fall som jag har haft, påtagligt att individen vill ha hjälp, skriver debattören.

DEBATT. Om ett stort antal medborgare i Sverige skulle få välja vilket brott som de anser som värst är jag säker på att barnpornografi skulle bli det tydliga valet. Det är det brott som folk avskyr – och förövarna är de som föräldrar är mest rädda för att deras barn ska träffa på.

I vardagligt tal använder många begreppet barnpornografi som ett samlingsnamn som även innefattar sexuellt ofredande mot barn och utnyttjande av barn för sexuell posering – de ses som en kategori.

Brotten, och mediernas rapportering, leder till en rädsla, ibland paranoia, som gör att män inte vågar arbeta med barn och föräldrar inte vill att män ska finnas på dagis. Känslorna är enorma när det kommer till dessa brott.

Jag vill ta sikte på vad våra beslutsfattare gör för att begränsa att brotten inträffar. Med detta menar jag till exempel förberedande arbete för att individer aldrig ska utföra brott, samt vilka åtgärder som vidtas för att de som har dömts inte ska återfalla i likartad brottslighet.

Jag arbetar som advokat med specialisering mot brottmål. Det innebär att jag merparten av min arbetstid fungerar som offentlig försvarare. Vad gäller brottstyper åtar jag mig samtliga rubriceringar, jag lägger ingen värdering i vad folk är misstänkta för. Min utgångspunkt är att personer som är misstänkta för brott inte är dömda och därför ska betraktas som oskyldiga. De ska också i enlighet med vårt rättssystem ha rätt till en offentlig försvarare.

Genom åren har jag haft ett antal större och mindre mål med barn som offer och målsägande. Något som blir påtagligt relativt snabbt är de psykologiska effekterna. Mina klienter har, oskyldiga eller inte, en sköld uppe till försvar. De som blir misstänkta för till exempel barnpornografibrott kan spontant säga: ”Varför just detta brott?”. De som erkänner ändrar inställning först efter en inre strid och noggrant övervägande.

Om de erkänner under domstolsprocessen är det, i samtliga fall som jag har haft, påtagligt att individen vill ha hjälp. Det sista de vill är att brottet upprepas och de är fullt medvetna om att det är omöjligt att fortsätta i samma spår.

Många är ytterst motiverade att ta tag i sin problematik, men ofta är en förutsättning att individen är inlåst.

Bara då, utan datorer, läsplattor och mobiltelefoner, kan de få bort drivet och möjligheten att återfalla i brott.

Jag tror till och med att vissa slappnar av när de befinner sig på häktet eftersom de vet att de inte kan återfalla – det finns ingen konstant lockelse vilket får sinnena att slappna av.

Efter samtal med anställda inom Kriminalvården och Frivården framgår det att det inte finns några behandlingshem som är inriktade på kontraktsvård (bland annat att patienten är inlåst under behandlingstiden). Staten har också, generellt vad gäller behandlingshem, till stor del överlåtit verksamheten till den privata sektorn. Går hemmet inte att driva med vinst kommer det alltså inte att startas.

När jag tar upp det här med personer inom rättsväsendet får jag medhåll. Kriminalvårdsinspektör Magnus Harrysson vid Frivården Uppsala hade också gärna sett att kontraktsvård hade funnits som ett alternativ till påföljd om vården bedrivs seriöst och står i proportion till brottet.

Varför sker inte detta? Varför pratas det enbart om de brott som begås? Förmodligen är avståndet mellan beslutsfattarna och vardagen för långt. Samtidigt fortsätter den här typen av brottslighet att öka.

För politiker är det lättare att prata än att skrida till handling. Men vad drabbar samhället under den tid som klockan tickar?

Mikael Fredblad, advokat, Försvarsadvokaterna Stockholm

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln