Det går att bryta spiralen av mord
Debattören: Jag utmanar alla Malmös tjänstemän – våga öppna dörren
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-01-21
DEBATT. Jag hoppar högt när ringklockan ringer sådär dampigt som om nån bara trycker på den oavbrutet. Jag tror i en millisekund att Stefano står utanför. Att han vill komma och prata om något som trycker honom, sen kommer den gråa verkligheten ifatt mig.
Stefano var en ung man som var uppväxt på Rosengård och hade drömmar om ett Svenssonliv med sin flickvän, precis som kanske du och jag. Han var hyperaktiv och hade svårt att tämja sin ilska och detta medförde att han ofta hamnade i trubbel.
Men han var också en bra arbetare som var glad och sprallig och hittade på practical jokes. Han lärde mig att man kan få 360 olika sjukdomar av fågelbajs. Detta hade han lärt sig när han jobbade på stadion och städade bort skräp och fågelbajs. Värdelöst vetande men dock.
Han fick via Arbetsförmedlingen ett C-körkort som gjorde att han i perioder arbetade som lastbilsförare. Det var bra perioder. Ofta fick han visstidsanställningar som gjorde att han var arbetslös i perioder och det var då det blev destruktivt. Det var då han var hyperaktiv. Det var då han var aggressiv. Det var då han gjorde allt för att hitta alternativa inkomstkällor. Hans liv avslutades på Södervärn den 27 mars 2015. Hans brutala mord är fortfarande olöst.
Hur blev det såhär? Hur hamnade Stefano på gatan blödande och sönder pepprad av ett automatvapen? När såg någon att det började gå snett för honom? Vilka insatser har han fått? Jag tänker på vad vi kan göra för att rädda situationen i Malmö.
Jag saknar ett helhetsgrepp över en individ. Om Stefano till exempel kommer till socialtjänsten och får hjälp och sen skrivs in på Arbetsförmedlingen finns där ingen överlämning och kedjan är bruten. Kedjan är ofta lång, komplicerad och fragmentarisk för individen och för insatserna. Vi måste samordna våra insatser för de individer som så behöver. Vi saknar ju inte insatser men vad är rätt insats för rätt individ? Och hur tar vi tillvara på det arbete någon annan gjort?
En mörk och kall dag i början av november. Nästa chock. En ung man skjuten till döds på Annelundsvägen. Kallblodigt avrättad nära sitt hem. Han dog på platsen. Denne unge man, Antonio, var Stefanos älskade lillebror.
Antonio var en av dom som samhället oftast ser som en belastning. En ekvation som aldrig låter sig lösas. Bakom fasaden och innanför murarna såg jag hos honom, möjligheter, hopp och viljan till förändring, drömmar om ett bättre och annat liv. Mordet olöst.
Han skulle börja i Fryshusets projekt, ”Lös det!”, vars mål och syfte är att arbeta och fånga upp de ungdomar som befinner sig långt utanför utanförskapet. Målet är arbete eller studier. Metod-skräddarsydd efter varje individ. Han hann aldrig börja. Bröderna var familjens enda barn.
I Malmö i dag finns det massor av eldsjälar och proffs som jobbar och sliter varje dag för att göra Malmö till en bättre stad. Hur ska vi få kedjan hel? Hur ska vi hindra ungdomar att hamna mellan stolarna? Hur ska vi hindra dubbelarbete?
Vi på Fryshuset anser att vi kan vara en del av lösningen om någon släpper in oss.
Vi kan vara någon som följer med hela vägen och blir en kompetensbank för nästa insats. Vi jobbar med frivillighet och du som individ kan delta i våra insatser samtidigt som någon annan gör det vilket gör att vi redan nu finns med i hela processen. Vi arbetar när tjänstemännen har gått hem i ”Lös det!”.
Vi arbetar med ensamma mammor vars vardag är att vända på varenda krona för att ha möjlighet att ge sina barn mat. Vi stärker våra tjejer i United sisters. Vi arbetar med unga som far illa i hederns namn genom Elektra. I ”Vi är samhället”, VÄS, utbildar vi unga under en termin i hur samhället fungerar. Vi fångar upp individer inom kriminalvårdens olika enheter.
Vi försöker att göra det som ingen annan gör. Vi är kittet, mellanrummet mellan stolarna. Vi är ett smörgåsbord av insatser och kompetenser. Hos oss kan man komma rakt in från gatan och få hjälp.
I dag sover de många unga som mördats i mitt hjärta. Alla har de en speciell plats. Jag minns dem med värme och kärlek. Jag vägrar att acceptera och kommer aldrig att sluta jobba för de unga som ingen röst har eller som tappat tron på samhället och hoppet om ett bättre och annat liv. Jag vet att det finns en väg till innanförskapet även om vägen må vara krokig och lång.
Jag utmanar nu alla Malmös tjänstemän, politiska partier att kraftsamla över blockgränserna för att stoppa den destruktiva spiral av otrygghet, desperation, parallellsamhällen, död, mord, tårar och blod. Våga öppna dörren, gör långsiktig och varaktig skillnad för dom som lever på skuggsidan, utanför utanförskapet.
Sigrun Sigurdsson, eldsjäl och verksamhetschef Arbete & entreprenörskap/Fryshuset Malmö
Fotnot: Stefano och Antonio heter egentligen något annat.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.