Jag har inte råd att jobba inom vården
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-10-16
Debattören: Jag omskolade mig – men lönen räcker inte att leva på
DEBATT. Det är mitt drömjobb. Utan sådana som mig kan inga diagnoser ställas eller behandlingar startas. Hos mig passerar de flesta patienter på ett sjukhus.
Mitt framtida jobb kan vara att röntga din fru som just fått besked om att hon har oklara förändringar i lungorna. Ni blir remitterade till röntgen och kommer till mig, med nerverna utanpå kroppen.
Mitt jobb är att bemöta er och inge förtroende samtidigt som jag utför undersökningen så smidigt som möjligt. Mitt jobb är att ta så bra bilder att läkarna kan utesluta eller bekräfta misstankarna. En hand på axeln från mig, jag förstår hur jobbig situationen är. Det är mitt jobb.
Mitt jobb kan också vara att röntga ditt barn som ramlat nedför trappan en lördagskväll. Lördagsgodiset får lämnas i all hast och du är rädd inför vad som har skett och ska se. Apparater ni aldrig sett. Ljud ni aldrig hört. Mina händer är där igen, lugnande och bekräftande. När vi är klara ses vi förhoppningsvis inte igen. Ni går vidare, blir omplåstrade och hjälpta. Jag städar undan och förbereder mig inför nästa barn.
Helgkvällar, tidiga morgnar, julafton eller midsommarafton. Ett sjukhus stänger aldrig. Mitt framtida jobb är röntgensjuksköterska.
Jag brukar säga att jag blir en bättre människa av att arbeta inom vården. Att varje dag möta sjuka patienter, döende patienter, skadade patienter och tacksamma patienter – vuxna och barn vars liv plötsligt tog en annan vändning. Plötsligt är prioritet ett att hålla sig kvar i livet. Att bli frisk.
Och vi har en fin sjukvård i Sverige. Oftast är patienter både rörda och tacksamma över den hjälp de får. Sådana möten känns. Sådana möten ger avtryck i mig och mitt liv.
Att jobba inom vården är att jobba med livet. Det gör mig levande och ödmjuk – det är världens bästa jobb!
Jag valde detta yrke i vuxen ålder, ett moget och noga analyserat val. År inom näringslivet valdes bort, för jag kände jag ville göra skillnad för människor. På riktigt. Jag sa upp mig för att påbörja en ny karriär. Jag omskolade mig. I tre år har jag levt på studiemedel med tre barn, övertygad om att jag valde rätt. Att det fanns behov av sådana som mig. Kalla mig naiv men jag tänkte att min ålder, yrkeserfarenhet och livserfarenhet skulle avspeglas i min lön.
Jag vet att det finns en enorm efterfrågan på sådana som mig, sådana som faktiskt vill arbeta inom vården som röntgensjuksköterskor. Arbetsmarknaden borde vara min. Och det är den, på ett sätt. Jobb finns. Men det finns inga pengar att avlöna mig i nivå med ålder och erfarenhet.
I dag hörs röster om att röntgensjuksköterskor halkat efter när de vanliga sjuksköterskorna, som är en mycket större grupp, effektivt drivit igenom ett minimum på 25 000 kronor som ingångslön. Som röntgensjuksköterska räknas du varken som allmän- eller specialistsjuksköterska - och det är mellan dessa två grupper pengarna delas ut. Löneutveckling existerar knappt.
Jag blir erbjuden 24 000 kronor i lön. Min framtida löneutveckling handlar om några hundralappar om året. Om jag har tur.
I dag grät jag för första gången sedan jag började denna resa, grät för att jag insåg att jag inte kommer klara av det. Inte för att motivationen eller viljan saknas utan för att jag helt enkelt inte har råd.
Även om jag inget hellre vill, har jag inte råd att arbeta inom vården.
Veronica Horvath