Debattörerna: Dålig kunskap om vård i livets slutfas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-02-05 | Publicerad 2012-12-12
Ingen patient får betraktas som ”ett hopplöst fall” på ålderns höst
Salme Thylander, 93, bor med sambo i egen lägenhet. Hon faller, bryter höften och kommer in till sjukhuset där hon opereras. Operationen går bra, men efteråt blir Salme allmänt försämrad, drabbas av hjärtinfarkt och läkaren bedömer att livsuppehållande åtgärder ska avslutas. Följden blir att ”mat, dryck, dropp – allt skulle bort”. Nu var det inte mer man kunde göra. Men Salme överlevde, mycket tack vare hennes familjs ingripande. Hon hämtade nya krafter och är i dag åter hemma. Vad var det som hände?
Naturligtvis försöker sjukvården i första hand återställa patientens hälsa. Men ibland finns det ingen bot och behandlingen skapar mer lidande än nytta. I alla situationer, vare sig det rör sig om att bota en sjukdom eller att lindra symptom, måste vården vara optimal, inte maximal. Den avgörande frågan är inte ”Vad mer kan vi göra?” utan ”Vad är bäst för patienten?”.
Om man kommer fram till att det är rimligt att avsluta livsuppehållande behandling och i stället koncentrera sig på att bevara och öka patientens livskvalitet, är det viktigt att ett sådant beslut fattas och meddelas på ett tryggt och säkert sätt.
I patientsäkerhetslagen och i Socialstyrelsens föreskrift om livsuppehållande behandling framgår att läkarens beslut ska grundas i en korrekt medicinsk bedömning, vara förankrat med annan legitimerad yrkesutövare och föregås av samråd med patient och/eller närstående. Beslutsunderlag och beslut måste dokumenteras i journalen.
Om patienten själv inte vill ha livsuppehållande behandling måste läkaren förvissa sig om att patienten är beslutskompetent. Patienten får inte vara deprimerad eller förvirrad utan förstå konsekvenserna av att behandlingen inte fortsätter. Tillräckligt med tid måste avsättas för dessa svåra och allvarliga överväganden.
När livsförlängande behandling avslutas blir vårdens mål att lindra patientens lidande, förbättra livskvaliteten och stödja närstående. Det kallas palliativ vård i livets slutskede och är en aktiv vård som inriktar sig på hela människan, hennes fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov. I år har både ett Nationellt vårdprogram och Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård publicerats.
Kunskapen om palliativ vård är dock fortfarande bristfällig ute i sjukvården. Ofta får patienter och närstående höra att ”nu finns det inget att göra”. Det är kanske dessa ord som just Salmes läkare utväxlade sinsemellan när de ordinerade att ”mat, dryck, dropp – allt” skulle tas bort. I den palliativa vården är man tvärtom mån om att patienten får optimal vätska, näring och symptomlindring för att säkra högsta möjliga livskvalitet. Ingen patient ska betraktas som ”ett hopplöst fall” eller anses vara ”färdigbehandlad”.
Det finns alltid något man rent medicinskt eller omvårdsmässigt kan göra för att förbättra patientens tillstånd. Avsikten får aldrig vara att direkt eller indirekt förkorta, eller onödigt förlänga, patientens liv. Fokus ska alltid vara på patientens bästa.
Beaktandet av dessa medicinsk-etiska principer är nödvändigt för att förhindra den åldersdiskriminering som kan ligga latent när sjukvården premierar effektivitet och besparingar.
Berättelsen om Salme väcker många frågor om vården av de mest sjuka äldre, frågor om rutiner, prioriteringar, värderingar och kompetens. För att vi alla ska känna oss trygga måste sjukvården tillägna sig den kunskap om palliativ vård som nyligen tagits fram och lära sig tillämpa den humanistiska värdegrund där den enskilda patientens bästa står i centrum.
Axel Carlberg
Carl-Magnus Edenbrandt