Inga extremister får påverka min utgivning
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-01-09
Johannes Klenell: Att följa sin publicistiska linje är att hedra Charlie Hebdo
Det är november och vi har releasefest för en ny bok. Men det är en fest som skiljer sig åt från andra fester vi haft, skiljer sig åt i hur vi letat lokal och till sist hittat en i ett inre rum på en nattklubb. Vi valde den för att gästerna där måste ta sig igenom minst två linjer vakter. Jag sitter bredvid författaren Kawa Zolfagary, satirikern och stjärnan för kvällen som också är en nära vän.
Hans bok var min idé. Jag hade ringt honom när hans satirprojekt på sociala medier, ”Vita kränkta män”, fått ett enormt genomslag och han just hade gått ut med att det var han som låg bakom. Vad varken han eller jag räknat med var hoten som följde. Hur de bara blev fler och fler under de kommande veckorna och hur dessa nu resulterade i att jag satt bredvid honom vid signeringsbordet och bevakade dem som kom fram.
Två vita killar. Långa. Ser de inte lite svenniga ut? Vad fan gör jag om de har vapen?
Som förläggare var jag den ansvariga på plats, och boken var ju min idé. Här fanns ingen säkerhetspolis. Bara jag, författaren och gästerna. Killarna var två fans som kom fram och ville ha en signerad bok, jag kunde andas ut. Kvällen var lugn, men bara några timmar senare fick jag sms från en vän som åkt hem och på tunnelbanan hört ett killgäng snacka om hur de skulle åka till festen och ”rensa upp”.
Under de senaste dagarna har jag fått påtryckningar av många, men kanske framför allt från den anonyma extremhögern, att i yttrandefrihetens namn publicera den franska satirtidskriften Charlie Hebdos satirteckningar om islam. När jag först hörde om terrordådet kände jag en stark vilja att också publicera – visa upp, ge igen – men sedan började jag tänka. Jag kan bara inte göra det av ett antal skäl.
Det första är helt enkelt att Galago inte publicerat speciellt många religionskritiska skämtteckningar alls under mina tio år som redaktör. Vår relation till Gud, eller snarare totala avsaknad av sen sådan, har gjort att den sortens satir hamnat i periferin i tidningen. Diskussionen om religiös extremism riskerar att dölja en mycket mer akut fråga i Sverige i dag. Att i ett skede där vi haft flera fall av misstänkta attacker mot moskéer och muslimer bara lyfta ut några slumpvist utvalda mohammedkarikatyrer, ritade i en fransk kontext för en publikation med mycket större fokus på religionskritik än Galago, känns oövervägt. Det vore lätt gjort, men till nästan intet förpliktigande.
Bara genom sitt dåd satte mördarna som attackerade Charlie Hebdo press på mig att gå emot min publicistiska idé. Försvar för det fria ordet borde ju snarare vara att oavsett påverkan hålla fast vid sin linje. Det är för mig under rådande omständigheter det främsta sättet att visa solidaritet.
Det andra är att den svenska situationen är något annorlunda än den franska. I vårt fall är det tydligt att hoten mot yttrandefriheten kommer från andra högerextremister än jihadister. Under loppet av lite drygt ett år har vi upplevt två beväpnade högerextremistiska attacker mot demonstranter i Sverige, i Kärrtorp och i Malmö. Det är dessa extremister som har allt att vinna på dådet i Paris, och på den debatt som följer. Det är också dessa extremister som hotar och försöker tysta satiriker i Sverige. Samma människor som nu skriker om yttrandefrihet är de som utgör en hotbild för mina författare.
Hela min essens säger mig att jag aldrig vill vika mig för dumhet och extremism, och just nu försöker flera olika sorters extremister tvinga mig till att fatta ett publicistiskt beslut jag inte kan stå för. Jag väljer därför att sörja och kämpa mot det som hänt på annat vis och publicera andra bilder.
Johannes Klenell