Universitet kan få flyktingar i arbete

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-06-11

Debattören: Ta hjälp av våra lärosäten för att anpassa utländska utbildningar

Frågan om validering av immigranters och framför allt flyktingars akademiska examina har länge varit högaktuell utan att något avgörande hänt, varken från regeringens eller Socialstyrelsens sida. Det är fortsatt väldigt långa och allt längre väntetider för att få icke EU-examina validerade. Läkare från Syrien och andra Mellanösternländer som kommer till Tyskland och USA kan börja arbeta inom ett år medan man i Sverige får vänta i upp till sju år. Detta är orimligt. Nu lovar regeringen ”snabbspår” och avsätter ytterligare 10 miljoner till Socialstyrelsen för fler handläggare.

En möjlighet att få en snabbare process skulle vara att regeringen, Socialstyrelsen och andra myndigheter som har rätten att validera utländska utbildningar sätter sig ner med något eller flera av universiteten och diskuterar hur de kan bistå i valideringsarbetet och erbjuda kompletterande utbildningar när det behövs.

Det finns en inställning i vårt land att våra utbildningar skulle vara så mycket bättre än utbildningar i andra länder. När det till exempel gäller läkarutbildningarna på kontinenten och i det gamla Sovjetblocket är min bild av dessa att man har mera av teori och mindre av de praktiskt-kliniska inslag som finns i den svenska utbildningen. Det betyder att läkare som utbildas på kontinenten och i andra delar av världen ofta har en mera gedigen teoretisk bakgrund än vad svenska läkare har samtidigt som deras praktiskt kliniska erfarenhet kan vara mera begränsad omedelbart efter fullgjord grundutbildning.

Andra har erfarenheter som kan vara nog så intressanta i svensk vård. Exempelvis har en kirurg i Sydafrika ofta en betydligt större erfarenhet av traumakirurgi än många svenska kirurger. Läkare och psykologer i de postsovjetiska samhällena har en annan grundutbildning än vi när det gäller psykoterapiområdet. Detta behöver nödvändigtvis inte vara något negativt utan skulle också kunna ses som ett intressant bidrag till den svenska miljön. Självklart är det nödvändigt att lära sig framför allt språket, men också den svenska organisationskulturen och kanske en uppdatering av vissa kunskapsområden.

Något eller några av våra universitet skulle kunna bistå i valideringsprocessen och framför allt erbjuda kompletteringsutbildningar inom områden där det finns ett stort behov. Vårdpersonal som läkare, sjuksköterskor och psykologer är en viktig målgrupp men rimligtvis finns det andra grupper också. Universitetslärare har ju stor erfarenhet av utbildningar och examination som sedan utgör grund för den legitimation som Socialstyrelsen ger.

Parallellt med detta skulle man föra diskussioner med landsting och andra tänkbara huvudmän om att ställa auskultations- och utbildningsplatser till förfogande. Detta skulle också innebära möjligheter för huvudmän att kunna rekrytera personal på samma sätt som till exempel den centraliserade läkarutbildningen har kunnat bidra till i Norrland. Den kliniska delen av läkarutbildningen vid Umeå universitet är nu sedan flera år uppdelad så att de stora sjukhusen i Boden/Luleå, Sundsvall och Östersund också deltar i den kliniska delen till fördel för rekrytering av läkare i Norrland.

Regeringen diskuterar nu med arbetsmarknadens parter om tio "snabbspår”. Missa inte chansen att dra nytta av universiteten.

Med litet god vilja och avkall på byråkratisk prestige borde ett system av föreslagen modell snabbt kunna etableras utan långvariga utredningar. Varför inte ta lärdom av hur man gör i till exempel Tyskland!

Lars Jacobsson

Professor emeritus, psykiatri

Umeå universitet