”Tack och lov är jag en lat hypokondriker”
Lisa Magnusson är nojig över blåsor och läskiga clowner
Jag har en blåsa i munnen, jag har haft den i flera månader och googlar man på munblåsor så står det att har den inte läkt bort inom en vecka så är det cancer. Jag har alltså cancer i munnen. Härligt!
Jag lider av andra sjukdomar också, jag har en läkarbok där man kan ställa diagnos på sig själv genom enkla tester, de där testerna är verkligen som porr för hypokondriker för självklart mynnar de alltid ut i nån livshotande sjukdom. Tack och lov är jag en lat hypokondriker. Jag gör testerna och konstaterar att huvudvärken är en hjärntumör och så glömmer jag bort det.
Förutom hypokondrin har jag även scenskräck. De ringde från Morgonpasset i P3 och ville att jag skulle vara gäst hos dem, och det fanns flera skäl till att jag inte kunde men av de skälen var min scenskräck nog det främsta. I Morgonpasset kan man ju absolut inte vara tyst och blyg, då blir det dålig radio, och det är just det där prestationskravet som ställer till det tror jag.
Jag har fler knäppa nojor. Till exempel är jag otroligt skrockfull, svarta katter och nycklar på bordet och gå under stegar kräver självklart åtgärder, och jag får inte gå på A-brunnar heller, A betyder avgrund. Om jag åker bil måste jag skriva ordet mango med ögonen mellan vägstolparna, fastän det gör mig åksjuk. Och ibland när jag är ute och går tänker jag att jag är med i Dolda kameran, att det sitter några tekniker i ett kontrollrum nånstans och garvar läppen av sig åt den dåliga musik jag lyssnar på i mp3-spelaren (dvs typ Enya).
Jag antar att det enda som egentligen står mellan mig och totalt psykbryt är precis det som gör att jag nojar till att börja med – min osäkerhet på mig själv. För det är ju en gammal sanning att alla som verkligen tror på sig själva sitter inspärrade på dårhus.
Nu de senaste dagarna har jag fått det riktigt jobbigt. Jag har nämligen en noja som är värre än alla andra, en riktig KUNGSNOJA: Clowner. Jag fattar inte ens varför de finns, ingen tycker ju att de är roliga och barnen blir rädda och gråter. Tråkigt nog har det stått en clown utanför mataffären närmast mig i typ tre, fyra dagar nu. Han kör nåt slags skämtsam show men det är så himla läskigt, det känns som en skräckfilm på nåt sätt, jag hatar det där påmålade groteskt leende ansiktet. Så jag har undvikit att gå dit, väntar tills han försvunnit, varför kan han inte bara försvinna?! Det lilla clownhelvetet.
Är det nån som är sjuk i huvudet så är det väl han, som står där dag ut och dag in och är obehaglig.
Veckans bästa:
”Desperate Housewives” och glass i skön kombination.
Veckans sämsta:
Förkylning. Borde vara förbjudet.