Jag sörjer mina kusiner varje dag
Debattören: Snälla politiker – krigen tar inte slut för att vi stänger Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-05-09
DEBATT. I många år har jag funderat över hur jag skulle inleda ett brev till er om det nu hade nått fram. Ska jag börja med att fråga hur ni mår med vetskap om att ni aldrig kommer att svara? Kanske ska jag berätta om min saknad efter er utan att verka egocentrisk? Eller ska jag fråga vad som hände? Om ni var rädda? Hade ni ont eller gick det snabbt?
Men hur jag än börjat så hade jag börjat fel. Det här brevet borde aldrig ha skrivits. Ni skulle ha levt. Ni skulle leva.
Zahra, jag minns vårt första möte så väl. Jag minns framför allt dina ögon. De var så stora, bruna och medvetna om sin omgivning. Fullt fokuserade och starka. Sådana ögon som inte viker sig, som ser faran utan att blunda. Samtidigt var du också blyg och gömde dig lite bakom. En som visste allt men helst av allt hade sluppit.
Våra blickar fastnade. Jag minns att jag försökte titta runt men varje gång jag tittade på dig såg vi in i varandra. Vi såg varandra i varandra. Hela vårat möte bestod av blickar och leenden. Där var vi, jämnåriga själssystrar som inte behövde prata för att förstå. Mitt blodsband. Min kusin.
Julen 2011 gick vi runt som apatiska och tänkte på lastfartyget som skulle ta dig, din syster Sarab och hennes små barn Rokaja, två år, och Abbas, sex år, till Australien men som ännu inte hade kommit fram.
Varje pling i mobilen väckte ett hopp. Varje samtal trodde vi var ert. Jag minns att jag läste på om alla de fel som kan uppkomma i ett fartygs komplexa maskineri. Något av dessa kunde ha strandat er. Ibland drömde jag om hur ni tillfälligt bosatt er på en öde ö i väntan på hjälp. Som på film.
2017 drunknade uppemot 2 000 människor på flykt på väg till Europa via Medelhavet. Sju av tio migranter eller flyktingar som dör under sin resa dör på just har i vågorna. Drivna av desperation tvingas människor att ta den farliga vägen och korsa havet. Och bortom vågorna vittnar många som överlever färden om tortyr, misshandel, våldtäkt och slaveri. Trots det tar tusentals risken. Om och om igen.
Och sommaren. Samtidigt som det varma vädret innebär att antalet människor på havet ökar närmar vi oss här hemma ett val. Samtidigt som fler ger sig ut på livshotande resor närmar vi oss här hemma ställningstaganden. Beslut. Vilka ska vi vara framöver? Så sommaren, så viktig den är. Så avgörande den är.
Samtidigt i ett Sverige som gått från en human migrationspolitik till att klassa sig till Europas bottenskikt. Ett Sverige där ett barn inte har rätt att återförenas med sin familj, en av få lagliga vägar att komma hit. Ett Sverige där människor i bästa fall lever med ett tillfälligt uppehållstillstånd, människor som söker trygghet och stabilitet.
Ett Sverige där vi fortfarande har id-kontroll och inre gränskontroller med hänvisning till hot mot den allmänna ordningen och inre säkerheten, trots att EU-kommissionen ifrågasatt beslutet många gånger.
Innan någon nu börjar med argumentet kring EU:s roll, fördelat ansvar att skapa lagliga vägar och att lösa konflikter och skapa möjligheter i hemländerna. Ja! Jag är den första att skriva under på det. Men det betyder inte att krigen kommer att ta slut nu. Att behovet av skydd sätts på paus. Att människovärdet inte existerar i väntan på något mer.
Så jag talar till er Sveriges politiker och beslutsfattare. Vi, vi experter, frivilliga och engagerade. Vi grannar, vänner och kollegor. Vi medmänniskor. Vi anhöriga. Jag som kusin.
Jag sörjer mina kusiner varje dag. Det är en tagg som liksom sitter i hjärtat. Den sitter där hur mycket jag genom engagemang, debatter och arbete försöker förmildra smärtan den åsamkar. Den sitter så djupt och för varje steg vi tar mot att begränsa trygghet för andra smärtar den där taggen mer. Den gör mig handlingsförlamad. Den gör mig orkeslös. Ni får mig att fortsätta försöka i motvind.
Snälla, bli min medvind. Gör mig stolt. Låt mig hylla er. Låt mig vilja ledas av er. Låt mig, vi, oss vara en del av öppenheten. Av fristaden. Av medmänskligheten.
Zahra, Sarab, Rokaja och Abbas. Ni finns i allt jag gör. Nu är vi fler som minns er vid namn. För alltid vid namn.
Dona Hariri, jurist och föreläsare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.