Ikea visar vägen till en ny underklass

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-02-18 | Publicerad 2016-02-17

Debattören: Företagens frihet blir den anställdes ofrihet i det nya Europa

DEBATT. Europa har haft världens mest civiliserade arbetsmarknad. Så är det inte längre. Efter finanskrisen är ett fast jobb inte längre den självklara biljetten till ett medelklassliv.

2012 förlorade personalen på Ikea i Aten sitt ekonomiska fotfäste. En efter en kallades de anställda in till HR-chefen. På bordet framför dem låg ett nytt anställningskontrakt, ett kontrakt som inte längre byggde på ett kollektivavtal mellan fack och företag.

I stället var lönen nu bara en fråga mellan företaget och den enskilde – och plötsligt kunde den vara elva procent lägre än tidigare.

Vill du inte skriva under, säger du?

Då ser vi helst att du ser dig om efter något annat att göra.

Ikea i Grekland bröt uppenbart med koncernens image. I den färgglada Ikea-katalogen fanns inte ett ord om att krossa fackföreningar.

Men Ikea bröt aldrig mot grekisk lag.

De arbetsrättsliga lagarna i Grekland ändrades dramatiskt under krisåren. Ikea var bara ett av många företag som tog chansen att gå ner på den lagstadgade miniminivån.

Arbetsmarknaden i Grekland har aldrig varit lika reglerad som i Norden. Men sedan landet efter finanskrisen blev beroende av stora internationella lån råder djungelns lag. Det har lett till ett experiment, mitt i en kris, där arbetstagarnas rättigheter tagits bort, i hopp om att det kommer att ge nya jobb och ny tillväxt.

I EU steg arbetslösheten efter finanskrisen från 16 till 26 miljoner människor. Bara i svensk industri gick 65 000 jobb förlorade.

Ingenstans har utvecklingen varit så extrem som i Grekland, men i varierande grad är det samma politik vi har sett genomföras i land efter land. EU-kommissionen har här varit den drivande kraften: Kollektivavtal och anställningsskydd har försvagats, minimilönerna har blivit allt lägre och välfärden skurits ner när den behövts som mest.

Mottot har varit "flexicurity"; flexibilitet för arbetsgivare och trygghet för de anställda. Nu minskar arbetslösheten, men kvaliteten på de nya arbetstillfällen är inte desamma som i de industrijobb som försvann.

De flesta nya jobben skapas i tjänstesektorn. Lönerna är lägre och jobben kommer ofta med korttidskontrakt och timanställningar – villkor som gör att människor förlorar kontrollen över sin egen tid.

Telefonsäljaren i Södertälje, kassörskan i Stuttgart och servitrisen i Sandefjord måste sitta beredd när chefen skickar ett sms.

Chefens frihet är deras ofrihet.

Många fler har blivit fattiga och många av de nya fattiga är människor som arbetar. Working poor är inte längre bara ett fenomen i USA.

Skandinaviens starka fackföreningar och tradition av trepartssamtal må ha bromsat utvecklingen, men inte stoppat framväxten av en ny ekonomisk underklass.

Och värre kan det bli.

Vi står på tröskeln till en teknikrevolution som sätter finanskrisens härjningar på arbetsmarknaden i skuggan: Robotarna.

Forskare förutspår att upp till hälften av dagens jobb i USA och Europa de närmaste decennierna kommer att ersättas av dataprogram. "The second machine age" kommer att göra miljontals kassörskor, lastbilschaufförer, revisorer, försäkringsagenter och bagare arbetslösa.

Vi står inför en framtid där det inte längre behövs lika mycket arbete, där alla kan få mer fritid.

Men vad ska vi leva på?

En idé som allt fler omfamnar och som nu ska prövas i Finland kallas universell medborgarlön: en fast summa som betalas ut av staten till alla över 18.

Det ska vara tillräckligt hög för att garantera en levnadsstandard utan nöd, men inte så hög att det blir ett argument för att ligga på soffan.

Vissa kommer att lägga sin tid på familjen. Andra kommer att välja att arbeta för att tjäna mer pengar.

Det blir mindre riskfyllt med startups, men medborgarlön kan också säkra att de nya jobb som skapas får villkor som är ok: Människor med pengar på fickan behöver inte acceptera vad som helst.

Vare sig om arbetsgivaren heter Ikea, eller något annat.

Ingeborg Eliassen

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln