Hemlösa hindras av de sociala myndigheterna
Regeringens
kommitté i hemlöshetsfrågan, där jag är ordförande, skall i december detta år presentera sina slutliga förslag för socialministern. Hemlöshetsfrågans starka politiska och sociala laddning leder tyvärr ofta till att diskussionen blir ytlig och välbehängd med vackra ord och känslomässiga deklarationer. Inget ont om känslor och ord som uttrycker solidaritet och gemenskap men ordmassorna och känsloutspelen kan, om de får dominera, faktiskt utvecklas till att bli en del av hemlöshetsproblemet istället för en del av möjliga lösningar och åtgärder.
Den svåraste politiska och ideologiska frågan, tycker jag efter att ha gått i närkamp med hemlösheten, är synen på normaliteten. Och sällan har jag så starkt som i hemlöshetsuppdraget saknat ett betydande vänsterliberalt kraftfält bland de politiska partierna. En vänster som utan prut står upp för den gemensamma generella välfärden men som samtidigt är öppen och liberal till männi-skors möjligheter att styra och anpassa välfärdspaketen efter sina egna förhållanden. En genuin liberal vänster som förmår att förhålla sig till grundläggande frågor om utslagning och social återhämtning utan att förfalla till poppig drogromantik och våldsnära polismotstånd. En vänster som knyter an till empowerment och självstyre och därmed utmanar stats-och myndighetsvänstern som idag dominerar inom både (s) och (v).
Vi lever i en mycket påtaglig normalitetstradition där partierna från höger till vänster, med små nyanser, enas i uppfattningen att det är ”oacceptabelt” med sådant som hemlöshet. En del politiker i något parti formar kanske sina uppfattningar om de hemlösa utifrån föreställningen att de hemlösa egentligen är lata suputer. I andra partier kanske politikerna anser att hemlösheten helt orsakats av samhälleliga utslagningsstrukturer. Oavsett dessa helt åtskilda perspektiv så landar partierna dock i märkligt lika slutsatser; de hemlösa måste leva mer normalt. Åtgärderna partierna föreslår kan förvisso skilja sig åt rejält.
Någon vill dra in socialbidragen för den som inte sköter sig som myndigheterna tänkt medan någon annan vill satsa stort på missbrukarvård, boenden och terapier av olika slag. Men som sagt, partierna förenas i uppfattningen att det är statliga och kommunala myndigheter som avgör vad som är acceptabelt beteende.
Huvuddelen av de kända hemlösa medborgarna kombinerar hemlösheten med överkonsumtion och i många fall beroende av läkemedel, narkotika och alkohol. De flesta är således aktiva missbrukare medan insatserna och åtgärderna oftast vänder sig till nyktra missbrukare. Att avbryta och upphöra med ett drogmissbruk är i de flesta fall en långvarig och slingrig process. Hos de människor som kombinerar missbruk med fattigdom och hemlöshet finns därför ett särskilt stort behov av kontakt, stöd och hjälp även under pågående missbruk. Således även under perioder då de inte uppträder ”normalt”.
Genom undersökningar och intervjuer både i Sverige och i andra länder vet vi samtidigt att mycket stora majoriteter, uppemot 90 procent av de hemlösa, eftersträvar just normaliserade boendeförhållanden. Men detta erbjuds dem sällan eftersom de inte uppfyller övriga normalitetskrav. Istället har en oplanerad och närmast helt odiskuterad logimarknad av social-housing modell växt fram.
Kommunerna runt om i landet har blivit hyresvärdar och hyr ut bostäder på osäkra specialkontrakt till hemlösa missbrukare. Myndigheternas krav på omfattande och ibland omedelbar normalitet leder således inte så sällan till att de hemlösa kommer allt längre bort från sina förhoppningar om boenden av standardtyp. Den hemlöse hindras, av det sociala arbetets struktur, från att finna fler möjliga vägar till personligt styrd normalisering.
Idag växer många nya och nygamla rörelser av empowermentmodell fram i Sverige som borde kunna inspirera och sporra den vänsterliberala tillväxten. Stadsmissionen och Frälsningsarmén har vitaliserats.
Situation Stockholm får under augusti självständiga systertidningar i Malmö och Göteborg. Hemlösas förening har startats i Malmö och Helsingborg. KRIS – kriminellas revansch i samhället – växer så det knakar. Verdandi och Länkarna når nya grupper. Hela Människan – före detta RIA – bygger ut sina verksamheter. Basta arbetskooperativ utanför Stockholm växer och snart startar ett nytt kooperativ av och för missbrukare och hemlösa i Västsverige.
Dessa och andra rörelser är glasklara i sin syn på drogernas och hemlöshetens eländesbringande kraft. Men deras människosyn är inte konservativ och statisk. De vet att människor – hemlösa, missbrukare lika väl som alla andra – förändras och påverkas. Men våra förändringsprocesser ser olika ut, tar olika lång tid och når olika långt. Därför anpassar organisationerna sina verksamheter till sådant som den enskilde själv vill ha hjälp med. För någon kanske det börjar med en bättre sovsäck. Någon annan kanske omedelbart vill in i ett drogfritt boende. En tredje en egen vanlig liten lägenhet. En bit mat, umgänge, ett jobb, läkarhjälp?
För mig är det lika självklart att missbrukare och utslagna skall styra och ansvara för sin egen sociala återhämtning som det är naturligt att elever och äldreomsorgstagare väljer och styr designen på skolor och service.
Inom vänstern i Sverige är emellertid denna tradition underutvecklad. Vänsterpartiet är en avläggare av en hierarkisk och likriktad statskommunistisk sovjettradition och socialdemokratin är starkt påverkad av sitt långa innehav av kommunala förvaltningar och statliga verk. Stora skatteuttag lever i dessa traditioner i symbios med myndighetsbestämd normalitet. Ökat personligt ansvar och självstyre uppfattas stundom och reflexmässigt som en murbräcka för nyliberalernas nattväktarstat. Egentligen är det ju dock tvärtom.
Goda livs- och välfärdsmöjligheter för var och en av oss kräver faktiskt både fördelningspolitik och betydande skatteinbetalningar. Dagens mångfald av bakgrunder, livsstilar och värderingar är i sig en enorm drivkraft för en liberal och öppen syn på vad som är normalt och onormalt. Hemlösa och missbrukares chans till social återhämtning skulle definitivt öka om det blev vänsterstuk på liberalismen i nästa regering.