Hur kan pisslagar gå igenom?
Min nya redaktör föreslog att jag kanske kunde skriva en krönika om den nya versionen av FRA-lagen, alltså den där lagen som ger staten rätt att avlyssna folk via nätet. Men ja, jag vet inte. Jag känner mig märkligt tom, liksom uppgiven. Det är inte det att jag inte har något att säga. Bara det att europeiska länder nu är i färd med att rösta igenom fullständigt horribla lagar, och folk påpekar att lagarna är fullständigt horribla men det hjälper inte ett skit. Det är som en massiv betongvägg av byråkrati i vägen, det går inte att nå fram in dit där man vill nå.
Jag känner mig så oändligt liten. Makten är någon annanstans, långt långt borta, och politikerna företräder inte mig annat än till namnet, de företräder sin egen karriär och röstar i enlighet med Partilinjen (tm) och gifter sig förnuftigt.
Jag vill visserligen tro att de inte vet vad de gör alltid, men tyvärr tror jag att de visst vet. Bara det att de helt saknar patos.
Eller hur skall jag annars tolka det att Miljöpartiet fegar ur i vår tids viktigaste miljöfråga, dvs internet, därför att det är viktigare för dem att komma upp sig i smeten och få regera ihop med pappa Socialdemokraterna? Hur skall jag tolka det att de fyra (4!) borgerliga politiker som förut emotsatte sig statlig kontroll nu är beredda att släppa igenom en rättsosäker lag om allmän avlyssning bara för att den har piffat på sig lite smink i den nya versionen?
Det är märkligt helknäpptyst från Miljöpartiet och de fyra (4!) goda borgarna, ja bortsett från en väldigt bra debattartikel som centerpartisten Fredrick Federley skrev nyss om att det är dåligt med repressiva lagar som sätter prostituerade "på pottkanten". Jag håller helt och hållet med honom. Det är verkligen inte bra om den som horar känner sig "utkastad och förnekad" och får "en beskuren kundkrets".
Men, tänker jag, är det inte lite det som är problemet med vårt politiska system? Alldeles bortsett från att makten lyckats med konststycket att vara så långt bort och, ja, tråkig, att folk i allmänhet inte orkar bry sig om ramarna som kringgärdar deras egna liv. Men även om man bortser från det så skulle jag vilja säga att vårt politiska system är svårt sjukt, och att skälet till det är att media gräver mer i folks privatliv än i vad de har att komma med. Om en politiker skitit i tv-avgiften, rökt cannabis eller surfat in på en porrsida på arbetstid så kommer jag att få veta det. Men om de sviker vad gäller det som är verkligt viktigt så händer ingenting.
Att vara politiker är inte ett förtroendeuppdrag. Att vara politiker är en karriär som börjar med att vara en lagom bräkig broiler i något ungdomsförbund och slutar med skrynkliga lakan i den mjuka sköna partisängen. Och varje gång någon blir påkommen och hängd för en skitgrej så ger vi plats åt ytterligare en värdelös Anton Abele. Vi kräver av våra politiker att de skall vara så omänskligt perfekta att det till slut bara är lydiga får kvar, får som vet att inrätta sig i ledet när piskan viner. Är det därför pisslagar som FRA går igenom, eller vad beror det på? Jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär.