Kvotera in personer över 65 i riksdagen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-08-25

Bertil Torekull: Pensionärerna är valets mest diskriminerade grupp

Tänk dig ett nytt parti med 2,5 miljoner väljare – mer än en fjärdedel av folket. Hur många riksdagsledamöter borde det partiet få? Dum fråga: 25 procent förstås av de 349 möjliga.

Men hur många tror ni det får i valet? Svar: troligen bara en handfull. Orsaken? Svar: det där tänkta partiet består av pensionärer och de räknas inte.

Så är det: 65-plussarna är valets mest diskriminerade.

2010 röstades sex pensionärer in i riksdagen, mindre än två procent av de där 2,5 miljonerna. En rättvisande andel hade krävt 85 ledamöter. Trots vädjanden till partierna från veteranförbund som SPF och PRO att åldersmässigt bredda kandidatunderlaget i höstens val, har yngre eller medelålders prioriterats.

Bittra generationsfighter har utkämpats då äldre pantrar vid nomineringarna utklassats av unga sköna löften, något endast kryssande väljare kan ändra på 14 september.

Man kan tolka detta åldersglapp – eller förtryck – som uttryck för vurmen av det unga, fräscha och oförstörda, av politiken som en twittrande färskvara. Partierna anser inte att en fjärdedel av väljarna kan ha något att säga i rikets högsta beslutskrets. Detta trots att äldrefrågorna utgör en framtida statsfinansiell och mänsklig bomb som inga sprängämnesexperter vet att desarmera.

Det borde inte vara lätt att förtränga denna pinsamhet. De äldre tillhör ironiskt nog de trofasta, röstandets bästa vänner. Så utmärkt tycker partierna kanske att vi – ty jag är en i gänget – uppfyller vår medborgarplikt, men det finns ju annat att göra för oss än att engageras politiskt: Thailand, barnbarn, boule och bowling före den där ättestupan med långsamdropp.

Det talas nostalgiskt om oss som de som byggde landet (jag gråter vid tanken!) och som följer sin ungdoms övertygelser och därför inte behöver fjäskas för.

Det kan vara ett gravt misstag. Detta demokratiska underskott är en skam. De äldre behövs i beslutsfattandet med sina långa livserfarenheter. Därför undrar jag om det inte är dags att tvinga partierna att ålderskvotera sina kandidater.

Vill jag då skapa ett slags de äldstes råd, en återupplivad första kammare som samlar upp stofiler och andra eftertänksamheter? Är det inte åsikter som räknas i ett demokratiskt val?

Jo, självklart. Men partierna borde problematisera ordet representativitet. Med allt färre medlemmar – vilka företräder de egentligen?

Svenska folket kan inte längre betraktas som en lättritad graf av partispaltad åsiktsmassa . Kulturellt och strukturellt har vi med ett ökat antal friska åldringar, invandrarnas mångfald och med unga människors sena yrkesentré fått ett nytt politiskt landskap. Riksdagen för sin del riskerar att förvandlas till en klubb av medelålders offentliganställda och yrkespolitiker och med brist på inte bara äldre och yngre ledamöter utan även på vissa yrkesgrupper, som småföretagare.

Hur skulle en ålderskvoterad riksdag då kunna bildas?

Miljöpartiet i norra/östra Skåne bjuder ett bra test som jag själv deltar i. Jag har som 82-åring placerats som nummer 3 på en lista som toppas av en manlig 31-åring och med en kvinnlig 62-åring som nummer 2. Nummer 4 är en kvinnlig 45-åring.

Anstränger man sig kan ålderskvotering bli rutin precis, som varannan damernas, som gjort underverk i riksdagen.

Mp gick i bräschen på 80-talet med det könsneutrala språkrörsupplägget. Nu hyllar nästan alla (utom SD) samma principer, pressade som de är under den nyfeministiska homeparty-galgen.

Kvotera in pensionärerna! En levande demokrati uthärdar inte vare sig yngre eller äldre politiskt utanförskap.

Bertil Torekull