Sexiga slöjor odlar rasismen
Emma Olsson skriver om slöjmodet på debatt
I modereportagen och reklamkampanjerna syns hon allt oftare – den beslöjade kvinnan.
Det har blivit inne med slöja med andra ord. Åh, äntligen lite multikulti tänker kanske en del. Men inte skribenten Emma Olsson.
Tvärtom. Så underhålls rasism, skriver Emma Olsson på Aftonbladet Debatt idag.
I massmedia kombineras nakna tuttar plötsligt med muslimskt beslöjade ansikten. Den etniska tillhörigheten är uppenbart laddad med lika mycket voyeuristisk erotik som någonsin de Café- och Slitzbesjungna silikonkloten.
I Stockholm säljer den låtsasbeslöjade fotomodellen redan allt från smink och stringtrosor till mode. Från tunnelbanans annonsskåp stirrar hon på dig, ögonen inramade i chockrosa och resten av ansiktet dolt av den svarta slöjan. Det är en så ovanlig bild att åskådaren först inte märker att den blonda kvinnan som står bredvid slöjan bär solglasögon, men inget på överkroppen.
Affischen gör reklam för ett av Stockholms sminkparadis, ett ställe med tuffa märken och hög musik. Därinne hänger affischen också, precis som i de stora skyltfönstren. Och det handlar knappast om att få sminkvärlden att bli ett sminkets etniska smältdegel. Media har hittat en ny säljande älskling.
Även med ett minimum av bildanalyskunskaper är bildens värdeskala uppenbar.
Den västerländska sexsymbolen (bröstet) framstår mest som en äckligt blekrosa och ganska oväsentlig liten griskulting i jämförelse med hon som står som symbol för hela Det Andra. För vår kulturella bild av en ohämmad österländsk sexualitet bakom slöjor och diskreta murar.
I den västerländska sexualitetens mytbok avslöjar sig nästan alltid en omättlig sexlust under den främmande täckelsen.
Slöjan symboliserar Österlandet och Tusen och en natt och myternas ständigt tillgängliga haremsdam. Slöjan är det första och viktigaste erotiska attributet på fotografiet. Det nakna bröstet är redan innött och så självklart att vi knappt registrerar det längre.
Somliga hävdar att vi använder den kulturella bilden av Orienten för att ha någonstans att göra av de drömmar och fantasier och de delar av vår sexualitet som inte passar sig i vita västeuropa, i knäet på borgerligheten och kärnfamiljen. Och det är lätt att begripa av sminkreklamens konstruktion: öst är motsats till väst, svart slöja motsatsen till blond kvinna med naket bröst, den blonda kvinnans blick är beslöjad, den slöjbärandes ögon det enda som syns.
Den avantgardistiske modemästaren Hussein Chalayan lekte för flera år sedan med slöjans innebörd och hur vi tolkar den i den ickemuslimska världen- både som en symbol för kvinnoförtryck och som ett tecken på okontrollerad sexualitet och ständig tillgänglighet. Han lät modeller paradera catwalken med naken underkropp och huvudet och ansiktet täckt i svart.
Tidningen Bon kittlades också av den tankemässiga motsättningen, när de för några nummer sedan lät stylisten och designern Marina Kereklidou drapera modellskallar i muslimska huvudbonader. Från franskt modehåll kom applåder för visad tapperhet i modefält.
Nu jobbar modefoto precis så, med att provocera och testa gränser, som en mer kommersialiserad variant av samtida konst. Men även om det inte dröjer länge innan det tillfälliga etnomodet även kommer att omfatta slöjliknande draperingar går det ännu så länge inte att shoppa slöjor i högtrendsbutikerna.
Det som kan verka vara en tillfälligt övergående modenyck är i själva verket något mycket större och värre. Den västerländska kvinnan är i vår kultur redan en handelsvara. Ett disponibelt kön och en ständigt tillåten projektionsyta för andra människors fantasier och hemliga önskningar. Hon säljer bilattiraljer hos sunkiga däckfirmor. Hon stönar av tacksamhet över det senaste schampot som låter henne gå mjällfri. Hon bantas ned och håras av och hennes stora svältögon bärs som juveler, hon är det eviga barnet.
Kvinnor har låg status, även i det jämlika Sverige. Invandrarkvinnors status är ännu lägre. Och om den västerländska kvinnan passar så bra som undergiven handelsvara så passar naturligtvis invandrarkvinnan ännu bättre.
I stället för att bli en potentiell maktperson på arbetsmarknaden och inom politiken så översexualiseras hon till att bli den handelsvara som den västerländska kvinnan redan framstår som. Hon är till för att sälja, och som kulturell ikon är hon lika overklig som sin blonda tuttbara medsyster.
Så underhålls en rasism.
Emma Olsson
Frilansskribent med mode, form och media som specialitet, medförfattare till boken ”Svensk smak”