Flyktingarna berättar om terrorn i Jenin
De svenska fredsaktivisterna Erik Algers och Ida Fastén bor i de palestinska flyktinglägren Aida och Deheise.
De är där som mänskliga sköldar och för att utgöra vittnen. Aftonbladet Debatt publicerade förra veckan dagbok av dem från lägren.
I dag är de tillbaka. De har bland annat samlat vittnesmål från det massakrerade flyktinglägret Jenin – ett namn som kommer att gå till den israeliska historien som brott mot mänskligheten tillsammans med Sabra och Shatila.
”att möta våren i Palestina” innebar från början två veckor av inte särskilt uppseendeväckande protester och manifestationer mot den brutala och olagliga israeliska ockupationen. Aktioner som till exempel symboliskt återuppbyggande av ett av de hus armén raserat i Salfitdistriktet under intrånget i december 2001, eller ”checkpoint-watch”, att stå vid en checkpoint och observera soldaternas beteende, vilket gör att de inte trakasserar vanligt folk lika mycket som annars.
Det var vad vi såg fram emot när vi registrerade oss för den internationella solidaritetsrörelsens (ISM) vårkampanj i de ockuperade områdena.
Men strax efter att vi anlänt inleddes den israeliska återinvasionen av palestinska områden. Det satte alla planer ur spel. Vi har bosatt oss hos palestinska familjer i flyktingläger som tidigare attackerats brutalt.
Vi har eskorterat sjuka till sjukhus och burit medicin genom utegångsförbudet. Mindre grupper har försökt ta sig in med mat och mediciner till de städer och flyktingläger på norra västbanken som utsatts för de mest brutala attackerna, som Jenin och Nablus.
Den viktigaste funktionen vi har nu är kanske att bara närvara, observera och berätta för omvärlden vad som händer. Massakrer och grymheter som de i Sabra, Shatila (för vilka Sharons ansvar är bevisat) och nu senast i Jenin blir möjliga när utomstående vittnen hålls borta.
När vi besökte den lilla byn Roumaneh i närheten av Jenin den 10 april fanns där 548 deporterade män. De hade gripits i Jenin och förts bort av den israeliska armén. Många utsattes för misshandel.
När en fånge frågade efter vatten att dricka fick han urin istället. När de bad om filtar, eftersom det var kallt, fick de halm. Nya frisläppta deporterade anländer hela tiden. Här är några av deras berättelser:
Khaled Mohammad, 32 år:
Khaled satt hemma med sina barn och sina föräldrar när stridsvagnarna kom in i flyktinglägret i Jenin och började skjuta. De raserade väggen och gick in i lägenheten. De hade sönder inredningen och tog Khaled för att använda honom som mänsklig sköld. Han tvingades gå framför israelernas fordon när de tog sig fram genom lägret. När de kom till ett av husen vägrade han, så soldaterna slog honom och svor åt honom och islam.
Vid ett av husen, vi vet inte om han menade samma hus, sade Khaled till dem att det fanns fyra barn därinne, men soldaterna sköt mot det utan varning.
De sade att det fanns motståndsmän där. Soldaterna var inte nöjda med Khaled och tog honom till Saadah-skogen, där misshandeln fortsatte. Från skogen såg han hur Apache-helikoptrarna besköt
lägret. Inne i pansarbandvagnen låg han på mage mellan sittplatserna medan soldater stampade på honom.
Khaled fördes som så många andra till Salem checkpoint, där misshandeln fortsatte. Han hölls kvar i fyra dagar i bara kalsongerna. Han släpptes av i närheten av byn Roumaneh. Eftersom han inte kunde gå fick han bäras av männen härifrån till byn. Hans rygg är sargad av misshandeln. På hans nacke finns ett brännmärke efter en glödande cigarett som soldaterna tryckt dit.
Hanoun Walid Hasan Mohd, 42 år:
Hanoun är en annan av dem som deporterats från Jenin, fängslats och släppts nära Roumaneh. Han hölls fängslad i tre dagar utan mat.
”Det här är inget hotell”, sade soldaterna.
Hanoun arbetar sedan 17 år för UNRWA, FN:s hjälporgan för de palestinska flyktingarna sedan staten Israels bildande 1948. När han greps visade han sitt UNRWA-id-kort, men soldaterna sade att alla som arbetar för UNRWA tillhör Hizbollah. De slog honom och sade: Hälsa Kofi Annan (FN:s generalsekreterare).
Vid ett annat tillfälle misshandlades han av soldater som anklagade honom för att tillhöra Hamas, eftersom han bar skägg. Hanouns vänstra ansiktshalva är svullen efter slag med israelernas vapen. Även ben och fötter bär spår av misshandeln. När han och några andra till slut skulle släppas, fördes de in i en buss. En soldat ville inte låta dem gå, utan sade att han skulle skjuta dem – annars kommer de att göra terroristattacker mot våra städer. De andra soldaterna stoppade honom, men sade att de skulle döda fångarna om de lämnade Rouma-neh efter att de släppts.
Hanoun vet inte var hans familj är. Deras hus attackerades av Apache-helikoptrar.
Saed, sjukvårdare i Röda Halvmånen, Jenin:
Saed befann sig på Röda Halvmånens center i staden Jenin (ej att förväxla med flyktinglägret Jenin), där de delade ut mat till befolkningen. Tillsammans med en annan grupp som flytt från lägret Jenin beslöt sig familjerna för att gå till östra sidan av staden, i hopp om att finna mat och skydd.
De stoppades av israeliska soldater som tvingade män och i viss mån kvinnor att ta av sig kläderna. Kvinnorna och de allra minsta barnen fick passera, medan männen fick ta av sig i kalsongerna, hölls kvar, handbojades och fick sova på gatan. Saed deporterades till Roumaneh kort därefter.
Otman, en äldre man:
Otman lämnade flyktinglägret Jenin i dag (10 april) efter bombattacker på fyra platser i lägret.
Andra våningen i huset attackerades, så de tvingades lämna det. Det fanns en kvinna kvar på tredje våningen – han vet inte om hon klarade sig.
Bulldozrar raserade flera hus eftersom stridsvagnarna inte kunde ta sig fram i de trånga gränderna.
Vi lyckades inte ta oss in i Jenin, vi var inte tillräckligt djärva för att smyga oss igenom den israeliska inringningen. Jag och några andra tog oss tillbaka till Betlehemsområdet, men flera stannade kvar för att försöka igen.
Israeliska talesmän beskriver oss som ”terrorist-aktivister” och ”proffsdemonstranter”.
Jämför oss snarare med de OSSE-observatörer som arbetade i Kosovo 1998–1999 under ett annat så kallat krig mot terrorism (UCK), den gången lett av Milosevic.
Det var när de drogs bort och vittnena på marken försvann som grymheterna kunde sätta igång på allvar. Skillnaden mot Sharons så kallade antiterroristoperation är dock milsvid. Israeliska armén genomför snarare vad vi tränats att ingripa mot. Sharons politik är mer lik Milosevics.
Egentligen borde FN-observatörer vara här. Problemet är att Israels allierade USA blockerar varje sådant beslut med sin vetorätt i FN, vilket gör att vi känner oss tvungna att vara här i stället.
Ida Fastén, Fredsaktivist
Erik Algers, Fredsaktivist