Är vården min vän får värdig landet Sverige?
Debattören: Svårt skadad tvingades han byta sjukhus fyra gånger – på två veckor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-09-09
DEBATT. Nedsövd, sönder i så gott som hela kroppen, flyttad från ett sjukhus till ett annat fyra gånger på två veckor på grund av personal- och platsbrist.
Det är måndagen den 21 augusti, sent på kvällen får jag veta att trafikstockningen jag förbannade mig över på Essingeleden berodde på att en lastbil hade kört in i en personbil som i sin tur hade kört in i en motorcykel. Han som körde motorcykeln visade sig vara min vän Peter.
Jag ringde runt för att få tag på någon av hans närmaste, de flesta mobiler var antingen avstängda eller så fick jag automatsvaret ”Kan jag ringa sen?”. Några dagar senare pratade jag med hans bror Anders. ”Olyckan inträffade halvtvå på dagen, vi hörde ingenting förrän vid halvsju. En läkare på Karolinska hade sett Peters namn bland patienter som tagits in till akuten i ambulans. Han ringde en gemensam vän som ringde mig. Varken sjukhuset eller polisen hade ringt någon av oss innan det.”
Inlagd på Karolinska
När Anders kom till sjukhuset fick han veta att Peter hade hög feber och infektioner och var nedsövd.
Åtta revben, båda skulderbladen och nyckelbenen var brutna. Vänster ben var dessutom brutet på flera ställen. Den ena armbågen var ur led. Organen var intakta. Han hade små blödningar i lungorna. Peter hade haft hjälm och klarat kraniet och hjärnan. Först misstänkte de att nacken kunde ha tagit en smäll men det visade sig, tack och lov, inte stämma.
Flyttad till Huddinge på grund av platsbrist
Måndagen därpå, när Peter fortfarande var nedsövd och läget var kritiskt, meddelade läkaren plötsligt familjen att han måste flyttas på grund av platsbrist.
Sjuksköterskorna var upprörda men sa att det inte var något de kunde styra över. Läkaren uttryckte att han var mycket ledsen men att de måste ha platsen till andra patienter.
Peter fördes i en specialbuss från Karolinska till Huddinge sjukhus, familjen och vännerna följde efter i bilar. En läkare och två sjuksköterskor följde med från Karolinska sjukhuset, de informerade läkarteamet på Huddinge om hans skador.
Flyttad igen, nu på grund av personalbrist
Några dagar senare, vid lunchtid, informerade en läkare Anders att Peter måste flyttas igen – nu till Södersjukhuset. Nu på grund av personalbrist.
Sjukhuset hade inte tillräckligt och rätt personal för att vårda honom, för att hålla honom under uppsikt.
När hans familj och hans vänner opponerade sig fick de till svar att det är politikernas fel, inte vårdpersonalens.
Anders ringde mig. Jag googlade orden ”platsbrist”, ”personalbrist” och ”vårdkrisen” och hittade förvånansvärt många artiklar, motioner i Riksdagen och statistik om ”platsbrist i vården”.
I februari gjorde till exempel tidningen Sjukhusläkaren en granskning. Den visade att i 13 av 55 Lex-Maria-ärenden med dödsfall, omnämns vårdplatsbrist, personalbrist eller hög arbetsbelastning som en möjlig orsak till den dödliga utgången.
Jag satte mig i bilen och körde mot Södersjukhuset. Jag frågade en av läkarna på Södersjukhuset om situationen var riktigt beskriven.
Han skakade uppgivet på huvudet och bad mig researcha vidare ”vi går på knäna, det där är inget nytt, frågan är varför man inte inser allvaret högre upp, hos vår ledning och hos regeringen”.
Jag skriver in ”Södersjukhuset” på google:
Läkare på Södersjukhuset har sagt upp sig till följd av ett nytt schemaläggningssystem. Enligt facket har det kommit att hota patientsäkerheten, och i korridorerna pratas det om en läkarstrejk.
– Vi känner oss extremt överkörda, säger Andreas Fischer, kirurg på Södersjukhuset.
Peter flyttas tillbaka till Karolinska på grund av personalbrist
På söndagseftermiddagen den 3 september, ringer Peters fru. Hon är förtvivlad och gråter. En läkare på Södersjukhuset hade kallat dem till möte och sagt att de måste flytta Peter tillbaka till Karolinska. Han sa att de inte har tillräckligt med personal på IVA (Intensivvårdsavdelningen) och att de därför inte kan ta hand om honom på ett adekvat sätt. Han sa dessutom att han inte kan garantera att Peter får vara kvar på Karolinska, att de kanske måste flytta på honom en gång till. “För varje gång de flyttar på honom traumatiseras hans kropp ytterligare” får hans fru ur sig mellan snyftningarna.
På tisdagen flyttades Peter till Karolinska. Jag ringde två läkare som jobbar där och frågade hur det kommer sig att de inte larmar, att detta kaos får fortgå i det tysta.
De svarade att det inte alls är tyst, att de har larmat och att ”man” känner till läget. ”Det är inte förrän det kryper under skinnet på en själv som man förstår omfattningen av detta, som nu i ditt fall, att det är någon du känner” svarade den ena läkaren.
Båda bad om att få anonyma, en av anledningarna är att de har alldeles för hög arbetsbelastning för att orka ”tjafsa med överordnade”.
Det brukar heta att det går bra för Sverige, i alla fall om man frågar regeringen.
Vilket Sverige?
Tillhör sjukvården inte berörda statsråds ”Sverige”? Och vi som inte är politiker, måste det komma så pass nära som i Peters och mitt fall innan vi sätter ned foten?
DEBATT: Med sunt förnuft löser vi