Populister stöper om skandinavisk politik
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-12-05
Debattören: Svårt för borgerliga att bilda regering utan deras stöd
De senaste veckorna kommer att gå till historien som en vändpunkt for Skandinavien. I mitt hemland Norge lade högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp) för första gången fram en statsbudget från regeringsposition. I Danmark blev Dansk Folkeparti (DF) for första gången landets största parti i en mätning. Och i Sverige har SD rivit upp den etablerade politiska processen och tvingat fram nyval.
Högerpopulisterna sitter alltså med foten på pedalen i hela Skandinavien, och det när det ska hållas val i alla tre länder under samma år. I september är det folketingsval i Danmark och lokalval i Norge, och i mars blir det alltså ett extra val här i Sverige. Det är ett mycket speciellt läge for skandinavisk politik.
Det finns stora skillnader mellan SD, DF och FrP, särskilt i partiernas ursprung. Men en viktig sak har de gemensamt: med främlingsfientlighet som kärnfråga växer dessa partier i dag på de etablerade borgerliga partiernas bekostnad. Det är nytt i Skandinaviens parlamentariska historia.
Under 30-talet, då borgerligheten i det ena europeiska landet efter det andra valde fascismen, valde den skandinaviska borgerligheten en annan väg. I Danmark, Norge och Sverige vände den ekonomiska och politiska eliten i huvudsak fascismen ryggen, och valde i stället samarbete med de starka arbetarrörelserna i dessa länder: den skandinaviska modellen.
Den modellen är mycket hårt pressad nu. Av globalisering, av EU, av finanskrisens efterdyningar. Men den största pressen kommer inifrån, från borgerliga väljare som vill ha en mer aggressiv, nationalchauvinistisk högerpolitik. Väljare som är en del av en gemensam, europeisk, högerradikal underström, som i olika skepnader blir allt mer framgångsrik från Frankrike till Grekland till Ungern – till Skandinavien.
De högerpopulistiska partierna är inte klassiska fascister. Inte alls faktiskt, och det är viktigt att undvika den värsta alarmismen. Men vi vet att de högerpopulistiska partierna alla bär i sig högerradikala element, som i givna situationer bryter fram. Som i SD nu, där linjen att bli ett normalt parti är bruten och ersatt med ett ultimatum som luktar fanatism.
Tills nu har den etablerade högern i Skandinavien valt olika förhållningssätt till högerpopulisterna. I Norge är Frp helt inne i värmen, som regeringspartner till Høyre, och Frp-ledningen försöker desperat kväsa de mer radikala i partiet men kompromisser och fallande opinionssiffror stärker den radikala internoppositionen. Danska DF varit nöjda med rollen som mäktigt stödparti åt serier av borgerliga koalitioner. Även efter triumfen i att vara största parti, säger partiledaren Kristian Tulesen Dahl att det största inflytandet för DF inte ligger i att söka regeringsmakt, utan i att vara det parti de andra måste ringa till.
Bara i Sverige har borgerligheten hållit fast vid att SD ska isoleras. Men i torsdags fick vi en tydlig glimt av något nytt: Alliansen var nära att ta makten på SD:s rygg, under täckmantel av att Sverige annars skulle stå utan regering. Precis som DF har SD lyckats göra sig till det parti de andra måste ringa för att komma till makten.
De borgerliga partiledarna är fullt medvetna om att en sådan kovändning inte kan ske öppet, utan en mycket hög kostnad hos de konservativa och liberala basväljarna. Det är därför deras centrala ”talking point” nu är att regelverken måste ändras så att det blir lättare att vara minoritetsregering i Sverige. De inser att alla borgerliga regeringsambitioner numera är beroende av SD som underlag, men de vill inte att SD:s makt ska synas.
Men betänk detta scenario: vad händer om/när SD växer sig så stora att de själva kan utgöra kärnan i en minoritetsregering?
Marte Michelet