Test: Mini Paceman Cooper S All4

Publicerad 2013-06-11

Mini Paceman är varken liten eller praktisk – men den har stil

Familjen Mini växer så det knakar i en värld där andra biltillverkare går på knäna. Vi tog familjens yngsta syskon Paceman på en tur för att förstå varför. Snart fann vi både en identitet och utstrålning.

Varumärket Mini har under alla år symboliserat en livsstil. Först var det 60-talets svar på den tyska folkvagnen. I dag raka motsatsen. När moderna Mini lanserades 2001 var framgången total, trots att storleken inte längre är mini och priset högt.

Modellen Countryman lanserades 2010 som märkets största och mest användarvänliga bil. Med Paceman behåller man storleken på karossen från Contryman, som den också delar mycket teknik med, men slopar bakdörrarna.

Testbilens tilläggsnamn Cooper S All4 betyder turboladdad 1,6-litersmotor med 184 hästkrafter som och fyrhjulsdrift. Totalt finns tre bensin- och två dieselmotorer att välja mellan. Från 122 till 218 hästkrafter med bensindrift och 111 till 143 med dieseldito. Två av varje finns med fyrhjulsdrift.

Smattrar lekfullt

Cooper S-motorn är rund i karaktären. Kraften kommer tidigt och linjärt, men utan den kick som man kan förvänta sig. Det smattrar och smäller dock lekfullt ur avgas­röret vid motorbroms och gasuppsläpp. Lite redan i normal­läge, betydligt mer med sportläget aktiverat.

Trots det upplevs ändå Paceman inte som den där lekfulla kamraten den vill vara. Första intrycket blir inte mer än ett ”jaha”, som en påkostad Countryman. Lite mer gedigen, tystare och bekvämare. Men strax därpå öppnar sig vägen och tempot höjs på några krokiga vägar. Plötsligt kvicknar bilen till. Det är som om den snabbt drar av sig de trendiga men opraktiska kängorna och snör på ett par snabba springskor. Nu banne mig ska det bli åka av, skriker bilen.

Trots de kvalificerade köregenskaperna känns Paceman inte helt solid. Visst är den lekande lätt att köra, både snabbt och långsamt. Tacka fyrhjulsdriften för extra stabilitet. Ljudnivån är något lägre än i Countryman, men alltjämt hög. Fjädringen något bekvämare än tidigare, men över vägskador och gupp rister det ändå osnyggt i ratt och hjulställ.

Delade åsikter

Interiören är en känd vattendelare i bilvärlden. Enligt vissa är det ett praktexempel på obefintlig logik, enligt andra ett modigt ställningstagande. Vi konstaterar bara att den stora centrerade hastighetsmätaren varken är praktiskt eller tydlig. Som oinvigd är det ett äventyr att hitta rätt i mittkonsolens myller av knappar. I Paceman har reglagen för fönsterhissarna visserligen flyttats från skrymslet framför växelspaken till en mer konventionell placering på dörrsidan. Hos Mini-fantasterna väckte det förstås ramaskri, men den stora massan får lättare att hitta. Och en sak mindre att irritera sig på.

Stekhett varumärke

Vägen till baksätet kräver vissa akrobatiska konster, men dörröppningen är bred och väl på plats är utrymmet bättre än förväntat. Trots det kraftigt sluttande taket är sittkomforten godkänd, även för vuxna nordbor. Baksätet är bara tvåsitsigt vilket gör Paceman enbart fyrsitsig. Fördelen är två ordentliga sittplatser i baksätet i stället för tre mediokra. I bagageutrymmet går det in 330 liter, vilket är i klass med Volvo V40. Baksätet är dock fällbart och gör då plats för 1 080 liter.

Vad är då Paceman, egentligen? Krasst sett en dyr, opraktisk och okomfortabel vagn. Å andra sidan också en vagn som inte är bäst på att just vara bil, men som står för något mer.

Minis varumärke är stekhett och går hem i såväl Kina som Sverige och USA. De lyckas med något som drösvis med andra tillverkare bara kan drömma om. För på samma sätt som de hittade sin nisch på 60-talet har de nu hittat 2010-talets.

Erik Gustafsson

Följ ämnen i artikeln