Visst drömmer vi om en sportbil

I Bryssel låter Marit Paulsen bli att köra

– I Sverige var vår Volvo en arbetsplats. Här är den en fritidslyx som vi bara använder för att ta oss ut till tystnaden i Ardennerna. Den är stor och bekväm, jag gillar bekväma bilar. Men visst drömmer min man och jag ibland om en liten trång sportbil. Då skulle vi få vara ifred. Det kan behövas med så många barn som vi har.

Har din bilkörning förändrats sedan du kom till Bryssel?

– Jag har i princip slutat köra. Det är min man som kör. Jag blir så nervös av alla bilar som försöker kittla mig från alla håll. Men landsvägskörning i Sverige tycker jag är trevligt. Då brukar jag sjunga och gapa för fullt med min hemska röst.

Vad utmärker trafiken i Bryssel?

– Här är det högerregeln som gäller konsekvent. Inte som hemma där vi håller hårt på lämna företräde-regeln. Det är viktigt att man lär sig bilarnas kroppsspråk när man kommer till en ny stad, annars kan det gå illa.

Man ser ofta buckliga bilar ute i Europa, tror du att europeiska bilägare är slarvigare än svenska?

– Nej, knappast. Men vi är nog snabbare att reparera skadorna. Det är inte comme il faut att köra omkring med en bucklig bil i vårt land.

Hur får du ihop ditt miljöengagemang med bilkörning?

– Att ha en stor fet Volvo i Bryssel går inte ihop. Däremot är jag beredd att gå hur långt som helst för att försvara bilen i glesbygden. Det är absurt att tro att man ska lösa miljöproblemen genom att bygga järnvägar i glest befolkade områden. Ska man där skjutsa tre tanter från ett ställe till ett annat så är det bil som gäller. Inte ens buss är ett alternativ.

– Men folk borde samåka mer. I stället för att fem föräldrar skjutsar en unge var till träningen kan de turas om att skjutsa fem ungar var. Jag tror den förändringen är på gång.

Vilken är den viktigaste politiska bil- och trafikfrågan i Sverige?

– Körbara vägar. Det är för jävla ynkligt hur underhållet av våra vägar har urholkats. Vägen – och telefontråden – är A och O om glesbygden ska leva.

Inger Sundelin