Präktiga Volvo blev underhållande

Staffan Borglund om Volvos vändpunkt

Många Volvomil har det blivit. En resa genom Europa i en förseriebil ur 850-serien minns jag speciellt.

Förvånad, förundrad, imponerad och på något löjligt vis stolt var jag över hur präktiga Volvo plötsligt kunde bygga en så vägsäker, underhållande och totalbra bil.

Det finns sämre minnen oxå. Som när bakaxeln small i tusen bitar på min 164E.

Ett färskare dråpslag kom i fjol när jag skulle dra upp roddbåten med en sprillans fyrhjulsdriven Cross Country och blev stående på strandkanten med nedgrävda framhjul och stillastående bakhjul. Volvos fyrhjulsdrift med viskokoppling och elektroniska finesser är ett pajassystem utan motstycke. En annan gång fick jag skylla mig själv när jag körde fast i Lökkens sanddynor med en äcklig 245:a som rullat 100 000 mil. Jo, den hade faktiskt det.

Sambons 745:a var rena lågmilaren i jämförelse – 32 000 på mätaren när vi köpte, knappa 40 000 när vi sålde. Den rullar alltjämt på orten, senast jag fluktade in genom rutan stod räkneverket på 48 500. Motorn är ännu inte öppnad. Det kallas långtidskvalitet, en egenskap man uppskattar mer och mer ju äldre bilen blir.

Tyvärr tror jag Volvo offrat den där långtidskvaliteten på sina senare modeller, det går inte att bygga bilar på det gamla rejäla sättet längre. Dels är det ekonomiskt ogörligt, det tar för lång tid, det blir för dyrt. Dels är nybilsköparen inte intresserad av argument som att bilen ska tuffa snällt även på andra sidan 30 000-milastrecket.

Sista ”riktiga” Volvon torde sålunda vara 740/940. Tror du mig inte så ta en provtur i en 740/940 som rullat 25 000 mil. Gör sen samma sak i en 850/S70.

Eller ännu värre – i en S40/V40. Jag är övertygad om att du håller med mig efteråt.

Å andra sidan ståtar de nya, moderna Volvomodellerna naturligtvis med ett helt batteri positiva sidor som totalt saknades i de gamla järnhästarna. Komfort, vägegenskaper, förfining, mekanik, dynamik, körglädje och tusen andra ingredienser har blivit så ändlöst mycket bättre med åren. De gamla bakhjulsdrivna tingestarna levde länge på övertid, hopplöst frånåkta av konkurrenterna.

Men de tuggade och gick, vilket inte alltid varit självklart att de nya tjusiga Volvobilarna ska göra. Så utvecklingen har på sätt och vis gått både framåt och bakåt, och innebörden i varumärket Volvo har sannerligen modifierats. Inte nödvändigtvis försämrats, möjligtvis förbättrats – definitivt förändrats.

Även prisbilden ser annorlunda ut i dag. Förut hette det att ”Volvos värde varar”. I dag passar ”Volvos värde varierar” bättre in.

Hur bra andrahandsvärde fick egentligen 460-modellen? Det finns bilhandlare som vägrar byta in dylika ”holländare”. Måhända går S40/V40 samma öde till mötes, det är en problemtyngd och än så länge överskattad bilmodell på begmarknaden. 240 är i stort sett död, 740/940 är fesljummen, i dag är det 850 eller ännu hellre S70/V70 som gäller på biltorget. Volvos värde varierar....

Priserna skiftar också i stor utsträckning beroende på var bilen finns. Volvohandeln håller upp nivån för allt vad tygen håller, ett tips som kan spara pengar är därför att titta in hos andra märkeshandlare innan du slår till. Men vilken modell passar dig egentligen bäst? Vi har trålat igenom stimmet av Volvomodeller och håvat upp såväl pärlor som slamkrypare.

Fel och förtjänster, fynd och fiaskon – här har du din Volvo!

VOLVO-SPECIAL

Staffan Borglund