Den förlorade sonen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-26

Nypremiär för Harley-Davidson Heritage Softail

Det är svårt att inte falla för nya Heritage Softail. Nya H-D har det mesta – men Magnus Johansson njuter mest av designen.

Efter 16 års frånvaro är Harley-Davidson Heritage Softail till- baka.

Vi gillar den skarpt. Det är en motorcykel att njuta med.

När det gäller glidare har Harley-Davidson en särställning som inte liknar någonting annat. Det är ”originalet”, det som alla ser upp till. Som ägare får du massor av utstrålning men också acceptera smärre problem.

När vi ska hämta ut en Heritage för provkörning kommer vi inte längre än till kvarterets slut. Växelspaken trilskas, men efter en halvtimme på verkstaden är vi på väg igen.

Även om incidenten ger ett tvivelaktigt intryck så dröjer det inte länge innan det är kärlek i luften. Motorn går fint, chassit fun-gerar okej och designen är gudomlig.

Tillbaka till rötterna

Framförallt så ”talar” motorcykeln till mig. Jag känner vad som händer, lever med motorns pulserande gång och njuter av den brutala känslan. Det här är så långt från elektroniska hjälpsystem och digitala siffror du kan komma. Det är tillbaka till rötterna: två hjul, ett styre, en motor och lite bankad järnmalm.

Samtliga Softailmodeller har Twin Cam 88B-motorn som sitter stumt monterad i ramen, för att skapa en ”känslomässig koppling” till föraren. Nytt för 2006 är annars att samtliga Softailmodeller får ökad fjädringsväg bak, samt en ny koppling som kräver mindre handkraft.

Trots allt lätt att hantera

Hojen som vi provkör har ett avgassystem från Screamin’ Eagle och öppnat insug. Motorn i original är ganska slamrig, tillverkaren har därför tvingats sänka avgasljudet rejält för att klara bullertesterna. Med öppna pipor får du mer effekt men det ger också en ljudnivå som är rent löjlig.

När det gäller själva körupplevelsen är hojen faktiskt lätthanterlig. Det breda styret och den låga tyngdpunkten gör att till och med mormor kan köra den.