"För världens väl måste jag köpa en Rolls Royce"

Jeremy Clarkson: Om en bil hade hetat Pol-Pot hade den haft bättre rykte

Jag har studerat ekonomi på grundnivå. Jag ska säga med en gång att jag fick bottenbetyg eftersom jag inte dök upp till examinationen, eftersom det ändå inte var någon idé, eftersom jag ägnade min tid i klassrummet till att antingen lösa korsord eller titta på bilder av SR-71 som av någon anledning var med i en annons som ofta figurerade i The Economist.

Jag studerade även engelska. Inte för att du hade kunnat lista ut det genom att läsa det första stycket i den här texten. Men nu ska vi inte gräva ner oss i meningsbyggnad. Min poäng är att jag ägnade två år i ett klassrum där en man malde på och på om Keynes och Smith. En del av det måste dock ha fastnat i mitt huvud. Därför känner jag mig kvalifi­cerad att uttala mig om tillståndet i brittisk ekonomi – det är väldigt dåligt.

Som jag ser det finns det två vägar ut ur problemet. Du kan sätta in dina pengar på banken och – för en halv procents ränta vart 16:e år – få papper med lite siffror på varje månad och ett telefonnummer till den indiska kundservicen som aldrig har hört talas om dig.

Det finns ännu en baksida av att ha pengarna på banken. Varje morgon kommer du att vakna skräckslagen av tanken på att Grekland under natten har dragit sig ur euro-samarbetet, din bank har gått i konkurs och alla dina besparingar har hamnat i ett stort osynligt hål strax utanför Aten.

Så. Att ha pengarna på banken låter inte som en så god idé. Men tyvärr är det det, för om alla bestämmer sig för att plocka ut sina besparingar från banker och pensions­fonder skulle finansmarknaden falla ­samman. Och finansmarknaden är inte ­belgisk eller tunisisk. Den är brittisk. ­Landet behöver den.

Men om vi plockar ut våra pengar och spenderar dem, flödar de runt i systemet igen, och det är bra för ekonomin. Men för vems ekonomi? Förmodligen inte för Stor­britanniens, eftersom de produkter vi tillverkar här inte är saker som vi vill köpa. Vingar till en Airbus till exempel. Eller de små plastbeslagen som håller högspänningskablarna på plats i motorn på en Honda Civic.

Vad jag verkligen vill köpa för tillfället är en Rolls-Royce. Vilket är lite konstigt med tanke på att det måste vara ett av de mest nedsmutsade varumärkena i mänsklighetens historia. Om en bil hade hetat Pol-Pot hade den haft bättre rykte.

I bilismens unga år, då alla reglage i bilen i själva verket satt utanpå bilen, var Rolls-Roycen ett verktyg för att påminna den hästburna pöbeln om att deras liv var meningslöst. Och de skulle vara glada för att de just hade ådragit sig kolera.

Tidiga Rolls-Royce var som gigantiska bröllopstårtor. Till och med Caligula hade kallat dem uppseendeväckande.

Efter kriget, då bilar började se ut som bilar och ingenjörerna kom på den nyskapande idén att hålla växelspak och handbroms undan vädrets makter, fortsatte Rolls-Royce att vara gammeldags med flit. De ansåg fortfarande att motor och framdäck skulle vara täckta av två separata skivor av metall och att det fortfarande fanns en vits med trappsteg upp till bildörren.

På 60-talet, då Labour-partiet höjde skatten på oförvärvad inkomst till 98 procent och gjorde det allmänt svårt och pinsamt att vara hårt arbetande och framgångsrik, var de rika tvungna att hålla låg profil vilket innebar att man var tvungen att vara osedvanligt tjurskallig och tjockhudad för att köpa en Rolls.

Mycket riktigt köptes de vid den här tiden bara av snubbar vid namn Vince som hade ett koppel attackhundar och ett gäng tjockskallar på lur som bet näsan av dem som vågade göra ogillande handrörelser.

Men det har ändå under årens lopp alltid funnits en uppfattning om att – trots den runkiga varumärkesbilden – var Rolls-Royce byggda efter en högre standard än andra bilar. Att de kostade mycket för att de kostade mycket att producera.

På 80-talet rycktes dock även den sista biten trovärdighet bort när Nissan och ­Toyota visade att verktygen för ingenjörsmässig perfektion var löpande band, inköp i stora partier och robotar. Inte en äldre herre i brun rock och ringlande cigarettrök så långt ögat nådde.

Men Rolls hade inte råd med ett löpande band. Och de gjorde inte så många bilar som krävdes för att kunna köpa in de massproducerade, maskintillverkade delar som behövdes för bättre pålitlighet och tystare, stakare motorer. Det hade ingen slagkraft på marknaden, vilket betydde att bakom den vackra fanerade instrument­panelen och under de tjocka mattorna var bilen i princip skräp.

Rolls hade inte råd att designa en ny motor. De hade inte råd att designa en ny växellåda. De krävde att kunderna betalade fem gånger priset av en normalstor krog för en skrytig Vince-bil med rötterna i 50-talet. Rolls hade dukat under om det inte hade varit för Volkswagen. De mäktiga tyskarna köpte Rolls och systerbolaget Bentley, och unga män drog upp planer för att föryngra företaget vars motorer hade hållit deras fäder i schack under Andra Världskriget 50 år tidigare.

Men sedan kom en diskret harkling från BMW, vars ordförande påpekade för VW:s chef – tydligen på golfbanan – att även om VW hade köpt Rolls-Royce Motor Cars, hade de inte rätt att använda namnet Rolls-Royce. Det var nämligen knutet till jetmotor-delen av företaget och den delen ägdes nu av BMW.

Jag kan inte tänka mig att VW-chefen kunde koncentrera sig särskilt mycket på sitt spel efter att ha insett att han skulle bli tvungen att sälja sitt nyförvärv till konkurenten i München, som byggde en ny underjordisk fabrik i Goodwood och lanserade Phantom.

Det borde ha blivit den sämsta bilen i världen. Med ett skamfilat brittiskt emblem, byggd av BWM-delar av de jävla tyskarna. Men ändå blev den inte det.

För BMW hade den finansiella slagkraften för att få tillgång till den globala bildelsmarknaden och en djup förståelse för vad en lyxbil ska vara – ett ingenjörsmässig mästerverk. Den såg sensationell ut, tog sig fram vackert och den var byggd efter standarder vanligtvis satta inom ögon­kirurgi.

Simon Cowell (”Idol”-mannen, reds anm) köpte genast en Maybach. Klart han gjorde. Han jobbade hela dagarna med shoppingassistenter och sekreterare. Klart han inte kunde ha en Rolls. Men jag över­tygade honom att ta sig en titt och nu har han två.

Så nu har vi ett varumärke vars förflutna är stöpt i den värsta sorten ­snobberi och vars huvudambassadör är Simon Cowell. Tillsammans med Löjtnant Sir Lord Sugar och Sergant AA Gill.

Mot den bakgrunden borde jag inte vilja ha en. Men det vill jag. Tanken på att ta ut alla mina besparingar och lägga dem på en svart Rolls-Royce upptar all vaken tid.

På ytan skulle det inte hjälpa den brittiska ekonomin ett dugg. Men det skulle hjälpa Tysklands. Vilket, om vi stannar i EU, är det som betyder mest nuförtiden. Tysken måste vara stark för att kunna hålla veklingarna på fötter. Vi måste köpa tyskt. För världens väl måste jag alltså köpa en Phantom.

Jeremy Clarkson/top gear magazine nr 227 © BBC Magazines