Svensk katastrofhjälp gick till svarta marknaden

Tack vare en skrotfärdig hyrbil med 56 fel avslöjade vi hur den svenska tältsändningen till Algeriet stals

Det är 25 år sedan nu. En svår jordbävning hade drabbat Algeriet men inga utländska turister fanns bland de döda och medieintresset falnade snabbt.

Fast hjälpbehovet var stort. Här hemma gjorde Röda korset en hjälteinsats och samlade ihop tusentals campingtält som vi svenskar kunde undvara. Tiotusentals berber i Atlasbergens småbyar var utan tak över huvudet trots att allt vad världen kunde uppbringa i katastroftält

redan skickats till jordbävningsområdet.

När jag och fotografen kom till Alger för att följa de svenska tälten till sitt nya resmål var vi förmodligen de enda utländska journalisterna i landet. Och vi var inte välkomna.

Röda halvmånen (så heter Röda korset i muslimska länder) ville inte ta oss till själva katastrofområdet, trots vårt fina ackrediteringsbrev från svenska Röda korset, och myndigheterna hotade med repressalier om vi reste på egen hand.

"Om polisen upptäcker er utanför huvudstadens gränser kommer vi att betrakta er som spioner", sa mannen på informationsministeriet som var den som skulle kunna ge oss tillstånd att följa räddningsarbetet på nära håll.

Efter ett par dagar i vanmakt bestämde vi oss för att trotsa förbudet och hyra en bil.

Men de stora hyrfirmorna ville inte låta oss hyra. Där stod blänkande bilar på rad, men åt oss fanns ingenting.

Till slut fick vi hjälp av en fixare, en sån där kille som alltid dyker upp från ingenstans i arabländerna och erbjuder sig att fixa allt möjligt och omöjligt. Nu ordnade han det omöjliga och tog med oss till en mindre nogräknad biluthyrare i en mörk gränd bland bakgatorna.

Jo då, biluthyraren hade en bil åt oss. Inte riktigt ny och fräsch, men en bil som startade när man vred om startnyckeln och som hade alla växlar i behåll. En gammal Peugeot som definitivt sett bättre dagar, men vad hade vi för val?

Hyran var hutlös, ungefär fyra gånger högre än hos de andra hyrfirmor vi besökt. Dessutom saknade bilen helförsäkring. Vi skulle själva få stå för alla eventuella skador på bilen och biluthyraren hade nog tänkt göra en riktigt bra affär på den klausulen i kontraktet.

Vi måste ha en bil, och vi var beredda att betala ockerhyran, men hur många skador skulle vi tvingas betala? Bilen var ju redan ett vrak!

OK, sa jag, då tar vi och skriver ner alla befintliga skador på bilen direkt. Biluthyraren mulnade, men efter rätt lama protester började vi skärskåda bilen - och skriva ner.

Det blev 56 olika skador och brister (jo, exakt 56, jag har kvar kontraktet!). Mest bucklor och repor på karossens samtliga ytor men även detaljer som att "höger vindrutetorkare saknas, vänster bakdörr kan inte öppnas, höger bakdörr kan bara öppnas inifrån, bara förardörrens sidoruta har fungerande fönsterhiss, alla navkapslar saknas, motorhuven öppnas med en ståltråd, höger strålkastare och främre blinker ur funktion, och så vidare tills hyrkontraktets baksida avsedd för "kommentarer" var fyllt.

Själv ser jag ut som en halvarab, den blonde fotografen dolde huvudet med en palestinaschal och så körde vi iväg, tio mil västerut, upp i Atlasbergen och mot skalvets epicentrum.

På vägen mot tältstaden där vi hoppades att få se de svenska campingtälten stötte vi faktiskt på några svenska biståndsarbetare som jobbade för FN med att dela ut virke och korrugerad takplåt till byborna. Men annars var det utländska biståndet i det närmaste lika obefintligt som medieintresset.

När vi kom fram till resans mål upptäckte vi bara ett enda svensktält, ett klassiskt blekblått ABC-tält.

Familjefadern hade kommit över det på svarta marknaden i Alger där det fanns drivor av campingtält att välja mellan, för den som hade råd.

Av de tusentals campingtält som donerats av svenska familjer kom inte ett enda fram som det skulle. Tälten hamnade istället hos en svarta börshaj som hade nära kontakt med både myndigheter och Röda halvmånen.

Resan tillbaka gick utan missöden. Mitt hjärta stannade till ett ögonblick när vi närmade oss en militärpostering, men vi vinkades förbi utan närmare kontroll.

Och biluthyraren tog tillbaka sin bil utan en enda kommentar om bilens skick.

SIGNALER

Robert Collin