Jo, visst har jag snutnoja
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-09
Mina vänner säger att jag har snutnoja. Jag vet inte, kanske. Kanske är jag bara extra uppmärksam, på ett sätt som alla borde vara i trafiken.
I går kväll när jag körde hem från redaktionen såg jag blåljus i backspegeln innan bilarna som låg flera hundra meter bakom hade märkt något.
Jag menar, att lägga märke till blåljus kan ju både rädda liv och körkort. Så varför inte.
När jag var betydligt yngre och just hade börjat på Teknikens Värld togs jag för fortkörning två gånger på ett par månader. Sen öppnade jag ögonen.
Tredje gången var flera år senare på väg hem från Dalarna. En vit Saab 900 luktade snut lång väg trots alla försök till kamouflage.
Ankstjärt på bakluckan var inte standard på deras fyradörrars sedan, vita överdrag på nackskydden bak var det definitivt inte, stickade tröjor på båda herrarna, knappast. Dekalen i bakrutan ”Pimpla på Siljan” fullbordade bilden av två ortsbor på tur.
Ändå denna doft av snut.
Bilen svängde av i Säter men jag var noga med att inte köra över körkortsgränsen och åtta kilometer senare kunde jag berätta för familjen om en snabbväxande vit prick i backspegeln och jag var klockad för 118,63 km/tim.
Ett par år senare kom jag i fatt en grå Audi 100 i Skåne. Ny snutkänsla.
Låg bakom ett par kilometer, stämde av lukt- och synintryck. Smög förbi och höll knappt över 90 de första kilometerna. Sen tänjde jag ut avståndet försiktigt. Men inte tillräckligt försiktigt. Böter igen!
Senast var i Lappland för snart tio år sen. Jag höll tillåtna 70, inte ett kilometer över, i Jokkmokks norra utfart när jag mötte den målade polisbilen.
Med min vanliga snutnoja (jo, det stämmer nog, jag är förföljelsemanisk) funderade jag på om den skulle vända och ta upp jakten. Det tror jag nämligen varje gång jag möter en polisbil, målad eller civil.
Det var rätt halt, som en välpreparerad skridskobana ungefär, och jag höll lämplig fart samtidigt som jag höll utkik i backspegeln. Och pratade i telefon med hustrun.
I Porjus, närmare fem mil norr ut, svängde jag av för att tanka men ångrade mig och körde tillbaka till stora vägen.
Då kom polisen!
Dom påstod att dom hade kört med värsta sladdarna genom varenda kurva, att de kört så fort de vågat i nära fem mil utan att hinna i kapp.
Och där satt jag som en dum stockholmare och förstod ingenting.
På senare år har jag inte haft så mycket med den svenska trafikpolisen att göra. Då har det varit mer utomlands.
Senast i Spanien när jag fick böta 50 euro för att jag ”fotograferade på allmän väg utan tillstånd”! På böteslappen framgick det som extra graverande att jag dessutom hade backat på samma allmänna väg. Och så stod det att jag hade fått tio procent i kontantrabatt.
Någon månad tidigare var jag i Marocko och där blev man stoppad för att man körde hyrbil (lätt att känna igen, alla andra bilar var av 1980-talsmodell).
– Du körde för fort, vi har en radar där borta, sa polismannen med ett vänligt leende.
– Nänä, sa jag, inte en kilometer för fort.
Då kom kollegan till hjälp.
– Men du körde över heldragen linje.
Och det gick inte att förneka.
Lastbilen som segade sig uppför backen i sakta lunk blev omkörd av alla, och alla var över linjen. Men bara jag körde hyrbil.
Fast det var billigt, bara 200 kronor, med turistrabatten.
I USA mätte en mötande polisbil farten i ett bergsområde söder om Las Vegas. Det blev kallelse till domstol i Needles och jag ombads särskilt att infinna mig i prydliga gångkläder, inga shorts och ingen t-tröja.
Och 1 000 kronor var borta ur reskassan.
I Frankrike är jag så ofta så där känner jag doften av gendarm lättare.
En gång när jag ställde mig på bromsen vid åsynen av en grå Peugeotkombi vid motorvägskanten fick jag en rejäl utskällning för trafikfarlig inbromsning. Men böterna slapp jag.
