Nu har Mr Saab nått vägens slut
Publicerad 2011-03-26
Robert Collin: Men det är något som inte stämmer
Varje gång de båda uppträder tillsammans avslöjar Muller vem som är chefen och vem som är drängen.
Det är något som inte stämmer med Jan-Åke Jonssons avgång från Saab, skriver Aftonbladets Robert Collin.
Utanför grindarna vid Stallbackafabriken i Trollhättan får Jan-Åke Jonsson stöd i sitt beslut att avgå som vd för Saab. Ingen i personalen som vi pratar med missunnar honom lite ledighet.
Mannen som räddade Saab.
Som aldrig gav upp. Och som höll modet uppe på personalen när det såg som mörkast ut. Äntligen får han bry sig lite om sig själv.
Men det är något som inte stämmer. Krisen för Saab är inte över. Långt ifrån. Försäljningen går dåligt, de nya modellerna är inte allt igenom rätt. Och pengarna är snart slut. Trygge Jan-Åke Jonsson, motsatsen till den yvige Victor Muller, behövs mer än någonsin. Ändå slutar han.
Det kan inte bero på något annat än att förhållandet till Victor Muller är dåligt. Eller sämre än så, outhärdligt.
Varje gång de båda uppträder tillsammans avslöjar Muller vem som är chefen och vem som är drängen. Muller med sina skräddarsydda kostymer från Saville Row lyckas alltid förminska Jan-Åke Jonsson. Ibland med små, nästan osynliga medel, ibland utstuderat arrogant. Som när han sitter i stolen bredvid och sms:ar när Jan-Åke pratar på bilsalongerna, eller
avbryter och tar ordet från Jan-Åke vid de viktiga presentationerna av nya modeller. Eller, som jag skrev på webben i går, som när han reste sig och gick från en journalistmiddag i Los Angeles i höstas.
Under träffen med Jan-Åke Jonsson på Saab i går, just när vi ska få in kaffet, kommer Muller för första gången under kvällen över till vårt bord.
”Jag och Jason (Castriota, nye chefsdesignern) åker tillbaka till hotellet”, säger han till Jan-Åke.
”Jaha”, säger Jan-Åke, ställd. ”Men vi har just beställt in kaffet.”
”Ja, ja, vi tar
Niofemman”, säger Muller och vänder sig för att gå.
Då brister det för svensken. Han höjer uppgivet armarna: ”Du gör förstås som du vill.”
Den långe Muller står precis bakom mig, lutad över min stolsrygg. Jan-Åke Jonsson tittar på Muller men jag ser rätt in i hans ögon. Och den blicken säger allt.
Då förstår jag att slutet är nära.
Det är enda gången jag sett Jan-Åke Jonsson bringad ur fattningen. Kanske var det då bägaren rann över.
