De ville avslöja mig med brallorna nere

TV-journalisterna trodde att antisladd-
systemet ESP var bra bara för att jag bjudits på hotell och trerätters middag.

D et var vintern 1995 och Tian, Tidningen i Arvidsjaur, uppmärksammade ett ovanligt flygplan på Arvidsjaurs flygplats.

"Det största och lyxigaste plan som någonsin landat i Arvidsjaur", slog Tian fast.

Det var Mercedes som hyrt in planet för att flyga världens biljournalister till Lappland.

Den stora tremotoriga Boeing 727 var inredd med knappt femti pösiga skinnfåtöljer istället för de vanliga 130 flygplansstolarna och med en stor bar där journalisterna kunde hänga och ta en whisky on the rocks eller en vargtass för att närma sig den rätta lapska stämningen.

Under en månad flög det i skytteltrafik mellan Frankfurt, dit journalisterna tog sig reguljärt från sina hemländer, och Arvidsjaur.

Nu var det nämligen dags att provköra det nya antisladdsystemet ESP som Bosch utvecklat och som skulle få sin världspremiär i de dyraste versionerna av lyxbilen S-klass.

SVT:s grävande program "Norra magasinet" med bas i Luleå fick ögonen på Tian och vädrade ett scoop: Nu skulle de svenska mutkolvarna till biljournalister avslöjas, i full vinter, i meterdjup snö och i 15 minusgrader skulle de förödmjukas med byxorna nere.

TV-teamet stod där på flygplatsen när vi svenska biljournalister landade. Kameran gick när planet tog mark men det var inte så glamouröst som Norra magasinet hade hoppats när det tvåmotoriga och ruggigt slitna propellerplanet Fokker 27 studsade till ett par gånger och sen sakta rullade fram till terminalen.

Nej, det där jetsetplanet passade på att få lite service när vi svenskar skulle till Arvidsjaur.

Men skam den som ger sig. Norra magasinet hängde på när vi hoppade in i våra S-klasskupéer och gasade iväg mot Arjeplog via Slagsnäs och byn som just heter Gasa.

ESP var, och är fortfarande, den största enskilda uppfinningen inom bilvärlden sen de låsningsfria bromsarna och krockkuddarna. Det kändes, skrev jag, som om en guds hand tog tag i bilen och rätade upp den när det höll på att gå åt helvete. Helt overkligt.

ESP var så bra, en så osannolik upplevelse, att jag faktiskt glömde bort Norra magasinet och dess ränkor.

Tills dagen efter när vi körde ner på sjöisen på Hornavan där Mercedes hade sin stora testbana.

Det var min kollega Michael Åhman som körde, jag satt brevid. Killarna från Norra magasinet stod på isen och frågade om vi ville köra ett varv och sen stanna, veva ner rutan och svara på några frågor.

Inget problem, Michael körde ett sladdlöst varv på isen, bromsade in, vevade ner rutan och gjorde sig beredd.

-Vad tycker du om systemet, frågade reportern, och Michael svarade att det var fantastiskt.

-Tror du att det kanske känns ännu bättre för att du bott på flott hotell och ätit trerätters middag och underhållits med lappar och renar och lassokastning på Mercedes bekostnad, frågade reportern.

-Knappast, sa Michael, jag bor här. Jag var hemma i går kväll.

Trist historia, när man satsat så hårt på att dra ner brallorna.

-Du då, sa reportern, och spände blicken i mig. Bor du också här? Nä, sa jag, och ombads vänligen att ta plats bakom ratten, köra ett varv, bromsa in, veva ner rutan och svara på frågor.

Det blev ett hårt varv runt isbanan, ESP reglerade konstant, bromsarna grep in, motorvarvet gick ner trots full gas och tvåtonsklumpen gick som på räls.

Och sen, broms, ner med rutan och ett soligt leende.

-Vad tycker du om systemet, frågade reportern, och jag svarade sanningsenligt.

Sen kom det där med övernattningen på hotell Silverhatten.

-Det påverkar inte, sa jag, lika sanningsenligt. Jag bodde hemma hos Michael, sa jag och pekade så tv-tittarna skulle förstå, jag sov på soffan i köket.

-Ja, men trerättersmiddagen med renfilé och glass med hjortron och lassokastningen?

-Nja, vi åt makaroner och falukorv, som Anna-Lena lagat, sa jag.

Det blev inget program. Och ESP är fortfarande lika bra.

SIGNALER

Robert Collin