Se Afrika från en kanot

I Botswanas berömda träskmarker blir du ett med naturen

Det är som att färdas genom en ogenomtränglig labyrint.

Men Pipi, vår kanotförare, styr skickligt sin mokoro längs ”huvudgatan” i världens största inlandsdelta, Okavango i Botswana.

Här är naturen inte något du betraktar, utan är mitt i.

Botswana i södra Afrika. Inte världens mest kända turistland men ett storslaget paradis för djur- och naturälskaren. Och fågelskådare – bara här i Okavangodeltat finns närmare 500 arter.

Med jeep på skumpiga sandvägar har vi åkt från närmaste stad, Maun, hit till landningsplatsen i den södra delen av deltat. Kanoterna – mekoro, i singular mokoro – ligger uppradade i det grunda vattnet, dess förare väntar otåligt på oss, vi är lite försenade.

Kanoterna lastas, vi har så mycket packning att det krävs en extra lastmokoro. Tält och sovsäckar har vi hyrt. Mat, läsk, öl, kameror, kikare och tandborstar har vi petat ner i diverse väskor och påsar.

Varje mokoro tar två passagerare plus lite packning. Föraren står i aktern och stakar fram kanoten med en ngoshi. De urholkade trädstammarna, de flesta gjorda av korvträdet (!) ser rätt vingliga ut men ligger – trots att de saknar köl – förvånansvärt stadigt i vattnet, bara några centimeter ovanför ytan.

Vår förare heter Pipi, en ung man från en av byarna i närheten. Hans engelska är oerhört knapp, men det funkar.

Genom den höga vassen får han något mödosamt ut mokoron i en av de små kanalerna. Afrikanska ormhalsfåglar sitter och torkar sina vingar i träden, en häger lyfter och sveper iväg ut över deltat där små, smala kanaler öppnar sig till något större laguner och små runda öar sticker upp.

Det är varmt, när inga moln alls döljer solen obarmhärtigt hett. Att hitta en riktigt bekväm ställning är inte helt lätt , men det går hyfsat.

Närmast ljudlöst glider vi fram, stannar kort till för att säga hej till en fiskare och kolla fångsten – en fisk påminner om en abborre, en annan är helt röd.

Vi är på huvudgatan i deltat, men ändå i utkanten av detta enorma träskområde. Fåglarna är den största attraktionen, flodhästarna och krokodilerna håller till längre ut i träsket.

Vid en mini-ö, en liten kulle, tar vi lunchpaus. Efter ytterligare någon timme är vi framme vid den glänta där vi ska campa.

Tälten åker upp, våra guider och förare tänder en eld, toalettgropen grävs.

Den kalla ölen smakar ljuvligt, och vi slappar i den sena eftermiddagshettan.

När solen börjar sjunka går vi en kvällspromenad. Vår rutinerade guide pekar ut papegojor och andra fåglar, visar vilka rötter som är bra att borsta tänderna med. En flock zebror betar en bit bort, termitstackarna höjer sig som röda små torn överallt.

Mörkret faller snabbt . Elden lyser upp något, men våra ficklampor känns ovärderliga. Ett kraftigt plaskande ute i träsket väcker vår uppmärksamhet. Skenet från vår kraftiga strålkastarlampa avslöjar siluetten av en elefant –nej, två!

När vi går upp nästa morgon är det fortfarande mörkt . I det första morgonljuset vandrar vi i väg över savannen. Markattorna har vaknat och kliver omkring i träden. En grupp gnuer betar ihop med zebrorna. Giraffer, vårtsvin och några rörbockar som springer iväg med guppande rumpor. Impalan kikar nyfiket på oss.

Magiskt.

Tre timmar senare är vi tillbaka i lägret, svettiga, hungriga och nöjda. Frukost smakar ljuvligt. Vi tar en något kortare väg tillbaka, ett par timmar senare är vi tillbaka där vi började.

I väntan på vår chaufför fördelas de sista burkarna med öl och läsk, guiderna får inte lämna oss innan vi blivit hämtade. Några rejält dammiga timmar till i en jeep, men det spelar ingen roll vid det

laget: så genomlortig som jag känner mig – och är! – har jag nog aldrig varit.

Men sånt är världsliga ting.

Guide: Botswana

Susanne Wixe