"Titta – en djungelorm"

Djungeläventyret i Khao Sok perfekt för barnen

Vi lämnar människobyn bakom oss. Strax omsluts vi av lianer och rotting i den ångande djungeln i nationalparken Khao Sok i THAILAND.

Vi sover i trädkojor och glider ljudlöst längst floden Sok. Det här är expedition djungel. På riktigt.

Det är varmt och blött. Vi tar oss försiktigt fram på den slippriga stigen. Barnen är utrustade med tunna långbyxor nedstoppade i strumporna och sandaler. Det är det bästa skyddet mot blodiglarna. Med jämna mellanrum stannar vi och plockar bort dem från fötterna.

– Kolla, jag har fått en till, säger Erik, 6 år, med både skräck och förtjusning i rösten.

Numera vet han att de inte är farliga.

Bara väldigt äckliga.

Efter tio minuters promenad tvär-stannar vår guide Karim.

Vi far in i varandra som dominobrickor. Med överdrivet uppspärrade ögon tittar han på barnen och undrar om vi ser vad som varit här.

Det blir tyst. Vi tittar och tittar. Ser bara en lerig och stökig plats med avbrutna bambugrenar.

– En tiger? undrar Moa till slut.

Karim pekar på de runda djupa spåren, stora som stekpannor. Nu kan inte ens vi missa det. Här har några vildelefanter plöjt fram.

– Elefanterna var här för två eller tre veckor sedan, säger Karim och pekar på de torkade jordklumparna på trädstammarna, precis i ögonhöjd, som avslöjar dem.

Spåren dyker upp på olika platser längs vår tre kilometer långa vandring. Först blir jag lite besviken. Var trekkingen inte längre? Tre kilometer är väl inget större äventyr ...

Men efter den första halvtimmen är jag tacksam över betongtrapporna som underlättar vid de värsta branterna. Den två timmar långa turen är svettig. Och en alldeles lagom utmaning för våra tre Wild kids, Erik 6 år, Moa 7 år och Stina 9 år.

Det är Karim som visar oss cikadans tomma skal på en trädstam och en hårig spindel som vi aldrig upptäckt på egen hand. Han berättar om bambun och rottingen som växer i djungeln och om den röda rafflesian, en gigantisk parasitblomma som bara växer på en viss sorts lianer. Den är parkens skönhet och stolthet. Åker du hit i december eller januari är chansen stor att du får se blomman som mäter nästan en meter i diameter när den blommar.

Khao Sok är, tillsammans med tre andra nationalparker som ligger i anslutning, Thailands bäst bevarade djungel. Parken har också ett av värld-ens rikaste ekosystem.

Äventyret är inte särskilt långt borta från de stora turistorterna i söder. Park-en ligger cirka två timmars bilresa norr om Phuket, en timme från Khao Lak och tre timmar från Krabi. De stora charterbolagen ordnar ofta tvådagarsturer hit.

Längre in i djungeln finns leoparder, tigrar och björnar, farligare än Baloo och Bagheera. Men de håller sig skickligt undan människorna. Djurlivet observeras bäst med öronen.

För de lite mer våghalsiga finns turer som sträcker sig över flera dagar.

Turerna går till olika vattenfall och du övernattar i tält längs vägen. Du kan också forsa utmed floden i gummiring, så kallad tubing. Eller bo i flyt-ande bungalows på en konstgjord damm, Cheow Lan Lake, som uppstod efter att man byggt ett kraftverk i närheten. En miljökatastrof enligt många. Men samtidigt en möjlighet att enkelt komma långt in i djungeln.

På kvällen klättrar vi upp i vår bungalow, eller trädhus som de också kallas, som vajar högt ovanför marken. Huset är byggt runt en trädstam och en smal järntrappa leder oss upp. Helt primitivt är det dock inte, vi har både dusch och toalett.

Enligt våra Wild kids var detta den häftigaste övernattningen i hela Thailand. De bönar om att genast få prova den iskalla duschen, med småstenar på golv och väggar, där vattnet forsar ut från en stenplatta. Så nära ett vattenfall man kan komma inomhus.

När mörkret lagt sig sätter cikadorna igång med ett öronbedövande surrande. Som en tandläkarborr. I en välskriven bok om Khao Sok står det att man kommer att vakna till gibbonernas sjungande läten. Vi lyssnar intensivt när vi vaknar under myggnätet. Inga andra ljud kan dock tränga igenom det tropiska regnet. Det låter mest som om någon häller makadam på plåttaket.

Nästa morgon rider vi elefant i utkanten av nationalparken. Först genom en gummiplantage. Sedan långsamt

genom en flodfåra som tar oss till ett vattenfall och en liten pool. Vi inser att elefantturer inte behöver vara så turistiga. Även från en skumpig elefantrygg får man en häftig djungelupplevelse under det täta lövtaket. Elefanterna väntar tålmodigt när vi badar i vattenfallet.

Erik samlar pinnar som ska med hem som souvenirer.

– Det här var det allra bästa, säger Stina. På eftermiddagen glider vi längs River Sok i våra kanoter. Utan guiden hade vi inte upptäckt den väldiga ormen som vilar hopslingrad på en gren. Eller den knallblåa fågeln som nyfiket följer oss en bit.

Guiden har svårt att hålla riktningen på kanoten i vissa smalare passager. Ju vingligare, desto roligare tycker barnen.

Vi klarar de värsta kurvorna och vattnet lugnar ned sig. Efter en och en halv timmes forsfärd drar vi upp kanoten vid en bro där vi blir hämtade med bil. Vi andas ut. Expeditionen har lyckats.

Vi lämnar regnskogen på en väg som slingrar sig nedför branterna. Sidorna kantas av grönklädda sockertoppsberg och branta stup. Vi funderar på var vi skulle ha satt ned vår expeditionsflagga.

Bestämmer oss för att den passar bäst i ryggsäcken.

Johanna Starkenberg-Fröjd