Lugnet finns i skärgården

Rapport från tre dagars båtluff utanför Stockholm

Båtluffarkortet ligger i fickan och ryggsäcken är packad.

Tre dagars öluff väntar. Men inte bland Greklands öar - utan på hemmaplan, i Stockholms skärgård.

Det är bara att ta tunnelbanan till båten och kasta loss.

Strandvägen

Trots att det är ganska tidigt på säsongen är det fullt med folk ombord på Cinderella II som ska ta oss ut i skärgården. Pensionärer och medelålders blandas med unga.

Solen skiner och många olika språk hörs runtom. Utsikten över Gröna Lund uppskattas av det tyska sällskapet intill: "Ja, ja tivoli, sehr schön!"

I aktern sitter ett sällskap från Stockholm.

- Vi har en kamrat som är hemma på besök från Kalifornien. Han fyller 60 år så vi tänkte ta en dagstur till Grinda för att äta lunch, säger Fredrik Dunér som tillsammans med sin hustru Barbro och vännerna ser ut att njuta till fullo av turen genom skärgården.

Själv hade jag förväntat mig att få åka i en sådan där gammal ångbåt, ni vet, med skorsten och lövad reling. Men efter ett tag inser jag att det är ganska skönt med den jetdrivna varianten. Man åker liksom lagom fort och hinner aldrig riktigt ledsna på resan. Det är bara att luta sig tillbaka och le mot solen. Efter ungefär en timme når vi fram till vår första ö.

Grinda

Grinda är en ö som lämpar sig väl för en dagstur. Restiden är inte alltför lång och här finns fina badstränder och klippor att steka sig på.

En bit bort, på Grinda Wärdshus stora veranda, har 60-årsfirarna från båten redan börjat sin lunch. I andra änden sitter krögare Jan Pfister. Han bor på ön och trivs med skärgårdslivet.

- Det handlar mycket om det orörda. Stillheten och naturen. Jag har alltid älskat den här miljön med skärgård och vatten. Min son går på dagiset Abborren borta på Svartsö, så där lämnar och hämtar vi med båt varje dag.

Grinda är ett naturreservat vilket bidrar till att du som besökare kan röra dig fritt över ön. Jag och fotograf Stefan tar en kort promenad upp på utkiksberget bakom värdshuset. Utsikten är vidunderlig. En segelbåt glider sakta fram över vattnet. Stefan plåtar och jag, jag bara njuter. Upptäcktsfärden fortsätter längs öns grusvägar, en traktor slår gräset på ängen och jag känner mig som Rasmus på luffen. Inte ens en sten i skon kan störa mig nu.

Innan avfärd får vi en matsäck med köksmästare Lars Sunekvists sommarmat. Han är mannen bakom värdshusets utnämning till Årets skärgårdskrog.

Vid sjutiden på kvällen är det dags att kliva ombord på Cinderella II igen. Nästa anhalt: Sandhamn.

Sandhamn

Segelbåtarnas Mecka, skärgårdens Stureplan. Byn Sandhamn på Sandön har många namn. Här bor vi på Sandhamns hotell. Fräscht och fint, men inte direkt någon genuin skärgårdskänsla.

Middag äter vi på Sandhamns värdshus. Historien säger att det har haft öppet varje dag sedan 1672 och som tur är så är det faktiskt öppet även ikväll.

Men man blir inte bara hungrig av sjön utan trött också. Kanske beror det till en del på Seglarbarens trevliga nattliv.

Efter sömn och rejäl frukost på terrassen med Lasse Berghagen i högtalarna väntar stranden. Bara någon minut bort infinner sig lugnet. Vägen går genom tallskogen och fåglarnas kvitter är det enda som hörs.

Väl framme vid vattnet breder den långa sandstranden Trouville ut sig. Men en liten bit till vänster finns en ännu mysigare strand och solvarma klippor. Där, i sanden, sitter Julia Hexelschneider, 15, från Stuttgart, Tyskland. Hon är i Sverige med sin mamma Annette på en veckas semester.

- Vi kom till Sandhamn tidigare i dag, sedan har vi haft picknick och jag älskar det verkligen. Det är fint för att det är så vacker och orörd natur, säger hon.

På tal om picknick så känns nu suget i magen och över en lunch möter jag verklighetens skärgårdsdoktor, Hans Östergren och distriktssköterskan Nathalie Skoglund. Eller rättare sagt en av dem, det finns nämligen tre.

Skärgårdsdoktorns arbete innehåller det mesta av en läkares vanliga uppgifter, men det finns en del åkommor som är speciella för just skärgården.

- Ja, det är väl fiskekrokar som fastnar och fotleder som skadas när folk snavar i och ur båten. Bett av olika slag är förstås också vanliga, säger läkaren Hans Östergren.

Vi tar farväl av Hans och Nathalie på Sandhamn och stiger på färjan för att ta oss vidare mot Stora Kalholmen.

Stora Kalholmen

När jag ser den lilla skyddade viken där vandrarhemmet ligger blir jag mållös.

Kontrasten mellan turistiga Sandhamn och det här blir näst intill jobbigt tydlig. Vandrarhemmets föreståndare Annika Rubin berättar om öns historia.

Hon talar lugnt och stilla, tempot dras ned till det minimala. Det råder en tystnad som är svår att fånga i ord. En tystnad som nästan gör ont i öronen.

Annika Rubin berättar om sin vardag som navigatör på ambulanshelikoptern, om skärgårdslivets vedermödor och så sitt första möte med Stora Kalholmen.

- Det var i mitten av november, blåsigt och kallt. Men jag blev verkligen dökär i stället. Sedan dess har jag haft min plats här, men jag bor på Ingarö.

Vandrarhemmet är ett stort rött tvåvåningshus i trä med vita knutar. En gång var det sommarboende för livmedikus Anselm Larsson, Oscar II och Gustaf V:s egen husläkare. Sedan 1981 har det varit vandrarhem, faktiskt Stockholms skärgårds första.

Vandrarhemmet är nästan fullbokat för sommaren, men att tälta på ön går bra. Köket är välutrustat med allehanda prylar. Vattnet hämtar man i pumpen och utedassen står ett tiotal meter bort runt husknuten.

Invid huset finns en grill i form av ett halvt oljefat. Den tänder vi, och plockar fram vår matsäck från Grinda packat ned. Laxen slås in i folie och värms på grillen. Salladen görs i ordning på träbänken i kvällssolen. Riktigt skärgårdsliv känns det som. Att det sedan smakar så gott beror nog lika mycket på miljön som maten.

Det enda ljus som finns på kvällen är fotogenlamporna. Elektricitet finns inte på Stora Kalholmen.

Däremot en vedeldad bastu alldeles intill vattnet. Den håller vi sedan igång till midnatt då vi tar sista doppet, innan det är dags att sova.

Vi vaknar upp till en gråmulen himmel och efter någon timme faller de första regndropparna mot rutorna. Men vad gör det när man har tak över huvudet och dessutom hittar några gamla Fantomentidningar som fyller tiden i väntan på vår båt mot nästa mål.

Möja

Möja är en av skärgårdens större öar och i byn Berg där vi stiger i land finns bensinmack, krog och mataffär med apoteks- och systembolagsombud.

Lunchlax hittar vi i mataffären. Utanför i solen ligger Mio, en tioårig blandras, och väntar på en flakmoppe. Hon väntar på husse Kenneth Sundman som är inne och provianterar tillsammans med sin hustru Sylvia.

- Vi bor här året runt. Jag har jobbat med allt möjligt tidigare. Både som fiskare och på televerket, men nu är jag pensionär. De flesta som bor här måste pyssla med så mycket olika för att överleva, säger Kenneth Sundman.

Efter att ha ätit matsäcken på bryggan bland sjöbodarna väntar en promenad längs grusvägarna. Ön består till stor del av skog som inte är särskilt promenadvänlig.

Det finns två större vägar norrut på ön - vi väljer fel. Visserligen upptäcker vi en underbar strand på vägen, men efter ett tag inser vi att det inte var rätt väg till Ramsmora brygga och den väntande middagen. Så det får bli en tur med öns enda taxi. Chauffören fick garanterat ett gott skratt hemma vid middagsbordet den kvällen.

Stekt strömming med potatismos på Wikströms fisk blir den kulinariska avslutningen på vår skärgårdsluff. Den året runt öppna familjerestaurangen drivs av pappa Rune Wikström som fiskar tillsammans med mamma Inga-lill och dottern Stina som lagar och serverar maten.

Klockan är närmare halv nio när det är dags att äntra den sista båtturen och solen hinner precis gå ned innan vi når Stockholm.

När jag åter kliver i land på Nybrokajen är jag solbränd, lycklig och avslappnad, precis som en skärgårdspojke ska vara.

Jens O Pettersson