Män vill inte kännas vid att de snart är sterila
Under hösten har två parallella debatter om kvinnlig biologi underhållit kvinnliga krönikörer och opinionsbildare. Först när entreprenörssystrarna Hanna Widell och Amanda Schulman menscertifierade sin arbetsplats för att förstå sina anställdas eventuella humör- och hormonsvängningar bättre.
Svallvågorna hade inte lagt sig innan SVT:s miniserie om klimakteriet blev nästa föremål för debatt.
Evighetsfrågan huruvida man hjälper eller stjälper kvinnokampen genom att fokusera på kvinnokroppen fick ingen lösning den här gången heller. Men den visar vilket engagemang det finns kring frågor om fertilitet och hormonbalanser. När det gäller kvinnor det vill säga.
För drygt ett år sedan presenterades en världsomfattande undersökning i vetenskapstidskriften Human Reproduction Update som genom 85 skilda studier konstaterar att förmågan att alstra en avkomma hos män i västvärlden ser ut att vara på kraftig nedgång.
Män i Europa, Nordamerika, Nya Zeeland och Australien uppvisar dramatiskt sjunkande spermiekoncentration jämfört med 1970-talet. Över hela västvärlden har antalet spermier sjunkit med över 50 procent. Dessutom är kvalitén och rörligheten på de befintliga spermierna markant sämre än för fyrtio år sedan.
Fortsätter utvecklingen i samma tempo kommer västerländska män vara att betrakta som sterila 2060.
Och någon enhetlig teori om vad det beror på finns inte. Livsstilsfaktorn, där rökning, alkoholintag och övervikt kan ha en negativ inverkan, framhålls som en anledning. Kemikalier vi kommer i kontakt med i vardagen som inte fanns för fyrtio år sedan en annan. Vissa forskare tror att förutsättningarna bestäms redan när mannen är ett foster.
Så vad hände då, när det alarmerande resultatet av undersökningen landade hos tidningsredaktioner och intresseföreningar förra sommaren? Skrevs det appeller där män krävde mer pengar till (den eftersatta) forskningen på mäns reproduktiva hälsa? Dystopiska kulturessäer utifrån (det svårt uttjatade) framtidsscenariot i ”A handmaid’s tale”, där de få män som i framtiden är fertila hålls som avelstjurar? Inlagor från den växande mansrörelsen om att vi måste sluta tiga ihjäl ett faktum som är potentiellt avgörande för vår fortlevnad?
Inte vad jag såg i alla fall. Någon ledartext här, en vetenskapsartikel där i de stora dagstidningarna. Mestadels av kvinnor.
Det verkar nästan som att män inte vill kännas vid ämnet alls. Som att förmågan att se den egna gruppen som ett kollektiv i kris är så otränad att det inte går. Kanske är den individuella kostnaden för att lyfta problemet också ur ett större folkhälsoperspektiv för stor: Tänk om folk tror att inte jag kan ...?
Reproduktiva frågor kopplas först och främst ihop med kvinnokroppen, liksom texter om barnlöshet – frivillig och ofrivillig – nästan alltid skrivs av kvinnor. Detta trots att det är betydligt vanligare med män som aldrig blir föräldrar.
Att diskutera kvinnokroppen för att avmystifiera den är säkert ett steg mot att bryta tabun som inte hör hemma på 2000-talet. Men ibland är samtiden så livmoderskådande att det är som att vi glömt bort halva befolkningen.
Lustigt nog den halva som aldrig brukar acceptera att åsidosättas i andra sammanhang.
Västerländska spermier minskar
Studierna innefattar 43 000 män över hela världen och i Afrika, Asien och Sydamerika har någon generell nedgång i spermiekoncentrationen inte kunnat fastställas. I väst har däremot antalet spermier gått från 400 miljoner per milliliter till drygt 200 miljoner per milliliter på fyrtio år. Genomsnittet ligger dock fortfarande inom vad forskarna betraktar som normala värden.