Göran Persson är politikens enda poet
Göran Persson är mannen som hade fel men ändå har rätt.
Så orättvis är världen att personer som gång på gång missar målet och tänker dumt är intressantare än de som är vettiga, eftertänksamma och har rätt i det mesta.
Ibland uttalar sig vår förr–förr–förre statsminister om det dagsaktuella läget. Eller framtiden. Eller tiggare. Han är egentligen inte att lita på, han är ju numera konsult att hyra.
När Persson pratar brukar jag tänka på att det var han som genomförde den bedrövliga kommunaliseringen av skolan. Och jag minns när han lät sig förföras av pompan och makten i Peking och berömde stabiliteten i den blodiga kinesiska diktaturen.
För att inte tala om när han spådde hur det skulle gå efter USA:s invasion av Irak. Det var 2003. Persson kritiserade anfallet men spådde att situationen skulle stabilisera sig efter en tid. 15 år senare lider världen fortfarande av det krigets efterverkningar.
Massarbetslösheten viftade han bort med att jobben kommer, jobben kommer. Och tsunamin i Thailand 2004, den misskötte Perssons regering så kapitalt att regeringsmaktens sönderfall övergick från politisk skandal till psykologiskt mysterium.
Sådant tänker jag på när jag tänker på Göran Persson vilket Gud ske lov inte är särskilt ofta.
Sedan tänker jag på när vi stod i en skyskrapa i Shanghai och tittade på myllret av människor långt därnere. Det var innan Perssons olyckliga stabilitetstal. Vi såg på människorna och staden som aldrig tycktes ta slut.
Liv, det är liv, sa Persson.
En banal reflektion, kan tyckas.
Det är det inte.
Språket är lika svårfångat som musikens toner. Vem som helst kan klinka på ett piano. Få kan komponera en vacker melodi. Det är betydligt subtilare än att sätta bokstäverna – tonerna – i rätt ordning. Det handlar om tajming. Precision. Tystnad lika mycket som ljud. Tomrummet är lika viktigt som tecknen.
Det föll ett snöblandat regn över det främmande landet. Så börjar Ismail Kadarés roman ”Den döda arméns general”. En perfekt början. En perfekt mening. Den sätter omedelbart stämningen och en förväntan. Ändå är den så enkel, ja, simpel.
Språk är mer än språkbehandling. Språket är blick, känsla. En gång sa en minister till mig: Jag är poet. Jag tror han menade att han såg världen annorlunda, att han stod vid sidan om och förnam saker som gick hans kolleger förbi.
Han var inte poet. De enda politiker jag på rak hand kan komma på med poetisk känsla är Olof Palme och – Persson.
Därför är han alltid intressant att lyssna på. Hur fel han än har.