Häktet är överfullt och kriminalvården bryter mot lagen
– Vi bryter mot lagen.
Anna Fromm, chef på häktet i Huddinge, låter för ett ögonblick en smula uppgiven, och undra på det.
Det är måndag eftermiddag och några polishöjdare har tidigare under dagen begått presskonferens och berättat att bara den senaste våldsvågen i Stockholm har resulterat i 440 frihetsberövade personer och det finns bara tre häkten i huvudstaden.
Lägg till dem som sitter i en cell i väntan på rättegång av andra skäl så talar vi om närmare 800.
Tjänsterummet i den administrativa korridoren är oansenligt, på en av väggarna hänger två roliga tavlor föreställande en rosa och en blå skjorta, konstnär Thomas Hansson, det är Statens konstråd som har valt ut dem.
Anna Fromm, uppvuxen i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm, jurist, den första i sin släkt med högre utbildning, började på detta häkte som timvikarie, trodde inte hon skulle återvända efter utflykten till universitetet, men livet bjuder på överraskningar och nu är hon 48 år, de senaste fyra har genomlevts som chef över verksamheten.
– Jag tycker mycket om mitt jobb. Kamratskapen. Det händer saker.
Hon pratar intensivt, utpräglad stockholmska, gör ett bestämt intryck, men är vänlig och har lätt till skratt.
– Det sämsta är lönen.
Enkelt har hon det dock inte. Huddinge, ett av Sveriges fem säkerhetshäkten, har 155 platser, men överbeläggning råder, våningssängar i vissa celler, det är inte bra, ökad risk för självmord, det senaste skedde i februari.
Så här har det sett ut i tre år, inte bara Stockholm är ansatt, Kriminalvården trollar med knäna, just nu sitter 2 888 häktade runt om i landet, av dem borde 244 ha forslats till fängelse, men även kåkarna är fulla, dessutom hålls 19 människor inlåsta i polisens arrester, i folklig mun fyllecellen.
En förtvivlad jurist kontaktade mig i förra veckan, han har en klient som sitter hos polisen i Norrtälje, väntande på att avtjäna ett straff på två års fängelse, en bädd av galon, ingen tv, några kvadratmeter, ett par månader har gått, mannen är på väg att bli galen, numera skrattar och gråter han okontrollerat mest hela tiden, Europadomstolen skulle troligen ha synpunkter, brott mot de mänskliga rättigheterna.
Larmen kommer och larmen går.
Facket har slagit larm om en ohållbar arbetssituation på häktena och att personal tvingas hantera klienter ensamma, trots att det strider mot reglerna.
Advokater har slagit larm om att överbeläggningen leder till inhuman behandling av människor som kan vara oskyldiga och att rättssäkerheten tar stryk då möjligheterna att få träffa sin försvarare och förbereda sig inför huvudförhandlingen har försämrats.
Åklagare har slagit larm om att häktade i samma mål kan skrika till varandra i korridoren och prata ihop sig.
Anna Fromm nickar när jag påpekar detta, hon har hört det förr, hon är givetvis inte omedveten om eländet, åtgärder vidtas för att i möjligaste mån mildra problemen, och polis och åklagare har förståelse för Kriminalvårdens ansträngda läge, i varje fall än så länge.
Många av de häktade är under 18 år. De sitter inlåsta i sin cell, ofta med restriktioner, i princip dygnet runt. Som omyndiga ska de enligt lagen ha ”isoleringsbrytande aktiviteter” fyra timmar om dagen.
Det finns en anledning till att dessa paragrafer finns. Det är tufft att hållas isolerad. Inte minst för en väldigt ung person. För att de inte ska brytas ner måste de få komma ut ur cellen, träffa människor, kanske se en film.
Får de sina fyra timmar?
- Det händer.
Men inte varje dag?
- Nej, det går inte just nu.
Ni bryter alltså mot lagen?
- Ja.
Hur känns det?
– Det är naturligtvis inte bra.
Fotograf Lotte Fernvall och jag erbjuds rundvandring. Tunga dörrar öppnas och stängs. Säkerhetskontroller här och där. I en korridor möter vi narkotikahunden Kola, onekligen ett kongenialt namn, en femårig schäfer.
Vid enstaka tillfällen hittar hon narkotika. Mest hasch. Men det var vanligare med beslag tidigare, det är besökare som tar in droger, och möjligheten att få träffa sin son eller pojkvän eller bror har dragits ner betydligt.
När situationen var som mest ansträngd tilläts under några månader inga besök alls. Besöksrummen användes som häktesceller.
Kriminalvårdarna Per Svensson och Andreas Lindgren, två rejäla men lågmälda män, ledsagar oss.
De har varit med ett tag i livet och i verksamheten. Men de hade inte börjat på Huddinge den där oktoberdagen 2011 då Karen Gebreab mördades av en intagen.
Vi åker hiss och hamnar på en ny våning som ser ut som den förra. Några backar med energidryck är staplade. De ska förses med nya etiketter och skickas utomlands. De häktade får elva spänn i timmen för att göra jobbet.
Ny säkerhetskontroll. En kö med några åklagare, poliser och advokat som ska in för något besök eller förhör eller vad det nu kan vara.
Häktet byggdes 1995. Säkerheten är mycket hög. Den senaste rymningen var för sex år sedan i samband med ett sjukhusbesök.
Den mannen kom aldrig tillbaka. Han hittades död av en överdos några veckor senare.
Kanske borde han inte ha rymt. Kanske dog han fri och lycklig.
På ännu en av alla dessa låsta dörrar hänger ett anslag: ”Glöm inte morgonmedicinen”. Diagnoser är inte ovanliga bland misstänkta brottslingar.
Madeleine Sääf har en mörk t-shirt med ordet KRIMINALYOGA på ryggen. Hon har arbetat på häktet i 18 år. Hennes jobb är att aktivera de unga, några av dem inte äldre än 17.
Hon har sett klienter komma och gå, de har blivit yngre, jargongen har blivit hårdare.
Vi befinner oss i aktivitetsrummet. I en hylla ligger olika spel. Från andra sidan väggen hörs ljudet från vad som låter som en film.
Någon berättar att en av de häktade har bett att få se Matodor, berättelsen om en oväntad vänskap som uppstår när en utarbetad affärsman möter en yrkesmördare med samvetsbetänkligheter i en hotellbar i Mexico.
Känner även de inlåsta pojkarna i Huddinge ånger?
Madeleine Sääf svarar utan att först behöva tänka.
– Det här är ju inte dömda personer och vissa av dem blir ju friade i slutändan. Vad de har gjort eller inte gjort vet jag inte, men i den mån de pratar om brotten de misstänks för säger de nästan alltid att de är oskyldiga.
Hon berättar att det här är killar utan framtidstro. När hon frågar dem hur de tänker sig att livet ser ut då de är 30 ser de ofta ut som fågelholkar. De kan inte se så långt in i framtiden.
Går det att känna optimism över de här ynglingarnas utsikter i livet?
– Det är svårt att göra det då de inte själva känner någon optimism.
– Många av dem säger att de inte vill jobba för en skitlön och betala skatt när det finns lätta pengar att tjäna.
Så är det ju. Jag kommer att tänka på att en av polischeferna på den där presskonferensen berättade för att män numera kommer i tjusig bil och hämtar smågrabbar på fotbollsträningar då någon ska skjutas.
Snabbt, enkelt effektivt, pengar i handen.
Ofta är de väldigt unga torpederna i dåligt skick då de senare i handfängsel anländer till häktet.
Men efter några veckor börjar de må bättre. De är i säkerhet. Har rutiner. Inga droger. Ordentliga måltider.
Vissa av dem går i skola på häktet. Kriminalvården har egna lärare som kommer på besök. Andra vill mest spela pingis.
Förut fanns ett rökrum. Men det försvann för länge sedan.
Madeleine Sääf brukar försöka med Samhällsbyggarspelet. Utvecklat av Kriminalvården. Frågor om demokrati och styrelseskick och om värderingar.
Det är så väldigt välmenande och så väldigt svenskt.
Men det räcker med en titt ut genom fönstret för att inse att detta inte är en saft och bulle-verksamhet.
Rastgården, 560 kvadrat, är ödslig, Beläggning av sten. En gräsplätt. Basketkorg. Några mörkbruna träbänkar och ett bord. En askkopp.
Ett hörn av gården är målat som ett schackbräde. Ingen vet var de stora pjäserna tog vägen.
Muren är hotfull och ljusgrå och åtta meter hög. Bortom den finns ett högt och larmat stängsel. Av lätt insedda skäl har ingen ens försökt ta sig ut den vägen.
Det är varmt och kvavt inomhus och vi går igenom ännu en kal korridor med luckor i de låsta dörrarna och någon berättar att det finns ungefär lika många i personalen som i cellerna.
Kriminalvårdare, klienthandläggare, kockar, servicetekniker, ekonomer.
En titt in i en cell. Lukten är frän. En våningssäng. Varsin TV vid fotändan. 7,7 kvadrat, inklusive toa. Här ska alltså två personer vistas nästan dygnet runt.
En cd på ett bord. Absolute music 85. En trave böcker. Överst ligger ”Bakom murarna” av Janne Ranninen, som 20 år gammal döptes om till ”Solvallamördaren” av rubrikmakarna, ute igen efter fem år, men tiden i frihet blev kort, nytt mord i Finland.
Jag hade hoppats få prata med någon intagen. Men det går inte. Restriktionerna sätter hinder.
Vi är här för att skildra ett överfullt häkte, men korridor efter korridor med alla dessa tunga celldörrar är spökligt tom. Även så kan en paradox se ut.
De misstänkta sitter i en cell. Och innan vi släpps in i en ny avdelning kollar någon av kriminalvårdarna att ingen av dem är på väg till någonting. Ännu en säkerhetsaspekt.
Ser du någon ljusning i sikte?
Rundvandringen är över. Vi är tillbaka i Anna Fromms tjänsterum.
– Nej, inte de närmaste åren, svarar hon med ett svagt leende.
Det förefaller vara en rimlig prognos. Gängmorden tycks inte avta. Den förra regeringens straffskärpningar har börjat få effekt. Och Tidöavtalet innehåller som bekant en hel del mer av den varan.
Fler ska häktas. Fler ska dömas.
Gunnar Strömmer är förtjust i att hålla presskonferenser och meddela att någon ny utredning om något nytt hårdare tag ska tillsättas och att polisen ska få ännu mer pengar.
Men det är inte lika sexigt att satsa på Kriminalvården; val är ju till för att vinnas och den justitieminister som i vår auktoritära tid går att anklaga för mjukhet får det svettigt.
Anna Fromm berättar att hon slutar senare i sommar.
Nej, hon ger inte upp, tvärtom, hon blir chef på Kronoberg, Kronan, Sveriges mest kända häkte, det här var en chans hon inte kunde missa.
Ett två timmar långt besök är över. Jag har inget mer att tillägga än en banal slutsats:
Situationen på detta häkte kunde ha varit betydligt bättre. Men den kunde också ha varit betydligt sämre.