Nu återstår bara att tala kostnader för förslagen
Brottsligheten ökar inte i Sverige, det var i så fall länge sen. Det är visserligen ett korrekt påstående, men omöjligt att framföra utan att skränas ner med tillmälen och flabb. Även om man hänvisar till statistik kring registrerade brott och siffror som visar att exempelvis ungdomsbrottsligheten minskar år för år, liksom våldsbrotten i allmänhet.
För även om det är sant att brottsligheten minskar generellt så är det en politiskt oacceptabel sanning. De flesta yrkespolitiker vet att det är så, men tvingar sig att stå med huvudet djupt nerkört i sanden.
Det finns två förklaringar till det svenska strutstillståndet. Den ena är att ett visserligen sällsynt men spektakulärt brott i den statistiska marginalen ökat från ingenting till hundratals fall. Det gäller då förstås den nya företeelsen med invandrarungdomar som skjuter varandra. Förutom att den brottsligheten drar stora polisresurser från annat polisarbete innebär den också en fara för allmänheten eftersom så många av skyttarna är barn som sprider sina skottsalvor på allmän plats.
Så visst, det är ett problem som belastar polisen med stora svårigheter att bekämpa. Men det är också ett problem att denna spektakulära, för att inte säga filmiska, brottslighet leder till en medial koncentration och därmed moralpanik som får allmänheten att tro att undergången är nära och brottsligheten på väg att ta över Sverige.
Den skapade vanföreställningen har odlats och götts och på allehanda sätt förstärkts av Sverigedemokraterna. Vilket har lönat sig politiskt. Det är den andra förklaringen till det svenska strutstillståndet.
För andra politiska partier har inte kunnat undgå att observera det opinionsmässigt lönsamma i att satsa på skjutvapenvåldet. Och då blir det tävling i vilket parti som är tuffast mot brottsligheten. Och därmed SD:s profilfråga (eftersom skjutningarna i stor utsträckning begås av ”babbar”, enligt det egna språkbruket). Racet passar förstås Moderaterna näst bäst, eftersom högern är traditionellt profilerad som ett lag och ordning-parti. Men till och med sossarna har försökt hänga på. Vilket ibland blir så pinsamt att man rodnar. Som senast när Magdalena Anderssons karskt krävde att den som köper knark av icke myndig langare skall dömas dubbel så hårt.
Resultatet av detta samspel mellan små gangstergäng, medierna och den politiska högern kunde bara bli ett, vet vi nu. Paradigmskifte, som högern kallar det.
Det vill säga hårdare straff för allt, dubbla hårdare straff för vissa våldsbrott om gärningsmannen är icke-vit (”gängrelaterad”), hårdare fängelsevistelser, bort med straff- och ungdomsrabatter, barnfängelser och så vidare in i dyster framtid.
I den stämning som piskats upp i denna perfekta storm dör förnuftets röst som en viskning i öknen. ”Debatt” blir omöjligt. Hundra års kriminologisk forskning blir totalt misstrodd eller bara hånflabbad åt. Det är till och med verkningslöst att leda i bevis att ”hårdare straff” snarare leder till ökad brottslighet än ett tryggare samhälle. För inför det svåremotsägliga påpekandet svarar extremhögern bara med att det skiter vi i! Vi är inte ute efter att minska nån jävla brottslighet, vi vill hämnas på brottslingar och ge dom vad dom förtjänar, särskilt babbarna.
Eller samma tankegång mer vårdat och inlindat uttryckt i justitieminister Strömmers ordval: ”Vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffer och samhällsskydd.”
Man kan inte ställa sig framför en elefanthjord som skenar mot avgrunden, sträcka upp en varnande hand och säga att ni måste tänka efter lite. Det vill säga, i rådande stämning fungerar varken förnuft eller katastrofvarningar.
Återstår bara att försöka tala kostnader, till och med SD-politiker kan ibland intressera sig för kostnader.
Låt oss säga att ”paradigmskiftet” lyckas. Högern får igenom rubbet av sina förslag, också de mest groteska eller rasistiska. Alla straff höjs med hänvisning till gängskjutningarna. Vad händer då?
För närvarande, bara i början på reformerna, är våra fängelser belagda till 105 procent. I en nära framtid måste vi ha byggt 12-16 nya fängelser för att täcka behovet efter en fördubblad, eller mer än fördubblad, population av fångar.
Kriminalvården måste mer än fördubbla antalet anställda. Allt det här går inte. Så även om så mycket som hälften av dessa resurser trollas fram så handlar det om en extra årlig försvarsbudget, typ.
Och det är ändå inte den stora kostnaden för ”paradigmskiftet”. Den stora kostnaden kommer av effekterna av överbefolkade fängelser utan resurser för återanpassning till laglydigt liv. Fängelserna blir ett helvete både för intagna och fångvårdare, samma utveckling som i USA. Brottsligheten ökar våldsamt, särskilt på fängelserna. Återfallsprocenten bland utsläppta fångar stiger till USA:s nivåer. Kostnaderna för samhället blir därmed mångdubbelt större än i dag.
Det blir för dyrt. Och så mycket vill väl högern inte höja skatten?
För övrigt anser jag att…
…ett litet ljus i mörkret är att sossarna till slut, efter allt hejdlöst svammel, landat i insikten att koranbränning med kriminellt uppsåt redan är förbjudet i gällande lag.
…det nog inte var skämt när SvD:s debattsida förde fram idén att allt svenskt färskvatten borde privatiseras. Så att allt som vanligt skulle bli bättre och billigare och en del kapitalister ännu rikare.