”Balansen i samhället är rubbad efter #metoo”
Jag var i tidiga tonåren när min mamma drog med mig på självförsvar. Det var en kampsportförening i grannsamhället som anordnade kurser för kvinnor och killarna i judosektionen var våra mänskliga provdockor. Vi fick lära oss att slå bort struptag och sparka (i luften!) på knän och skrev och ropa ”nej! nej! nej!”. Man blev kanske ingen Lara Croft, men jag inbillar mig ändå att de här kunskaperna sitter i om jag skulle behöva dem en dag.
Det här var, som jag minns det, innan självförsvar hade fått prefixet ”feministiskt” och blivit politiserat.
Några år senare, efter studenten, hamnade jag i Lyon i Frankrike och jobbade på bar i ett av innerstadens mer obskyra kvarter. Varje promenad till jobbet innebar ett regn av bussvisslingar, kommentarer och förslag från män på gatan. Jag hade inget som helst språk för att bemöta det, och då pratar jag inte om min nybörjarfranska, men en dag fick jag nog och stannade till vid en av männen som kattvisslat efter mig och sa ”förstår du inte att det är respektlöst?”.
Han tittade på mig som om jag kom från en annan planet och muttrade något om att det var tänkt som en komplimang.
Jag tror det är safe att säga att min kommentar inte fick honom att vare sig skälva eller ändra beteende. Jag borde förstås ha bett honom dra åt helvete, men så gör man ju inte som svensk.
I Frankrike har vågorna gått höga efter Harvey Weinstein-skandalen; tv-personligheter har fått lämna sina uppdrag och politiker och opinionsbildare har namngivits som tafsare och våldtäktsmän.
Hashtaggen #metoo blev på franska #balancetonporc, som ordagrant betyder #hängutdittsvin.
Förra veckan lanserades ett franskt alibi-mobilnummer som kvinnor kan ge till män som inte lämnar dem ifred på gatan. Den som messar eller ringer till numret får autosvaret: ”Du som läser det här meddelandet har stört en kvinna. Det är inte så komplicerat: När en kvinna säger nej insisterar man inte.”. Upphovsmännen kallar det ”numéro anti-relou”, grovt översatt ”anti-störig-snubbe-numret”.
Det finns något militant över kvinnorörelsen i södra Europa, som jag inbillar mig kommer från en tradition att inte alltid söka konsensus. Fransyskor är förstås lika utsatta – om inte mer – för sexuella trakasserier som nordiska kvinnor, men när det kommer till bemötandet av män finns en hög acceptans för att höja rösten utan att bli betraktad som hysterisk.
De senaste veckorna har rubbat förtroendebalansen i, vågar jag påstå, hela samhället på ett sätt som man sällan ser. Personligen får jag just nu uppbåda största möjliga ansträngning för att inte per automatik betrakta alla män som potentiella förövare.
Ondast, utöver de rena övergreppsberättelserna, gör vittnesmålen från kvinnor som blivit utsatta för trakasserier, men inte vågat ryta ifrån eftersom det känns olustigt.
Som före detta TT-journalisten Emma Lukins uttryckte saken, efter sexuella inviter från en arbetskamrat: ”Jag ville upprätthålla en god stämning med min kollega. Som utsatt fortsätter man ta ansvar för den sociala situationen.”
Detta eviga kvinnogöra.
Dessa eviga mantran om kommunikation som problemlösare.
”Förstår du inte att du är respektlös?”
Män är ju faktiskt inte djur.
Det är givetvis inte kvinnors beteende som är problemet när det kommer till sexuella trakasserier. Men i väntan på att någon lagar manligheten behöver vi redskap för att kunna freda oss.
Det får vara nog nu med att känna av, lyssna in och tålmodigt försöka förklara.
Idel dåliga nyheter
Den årliga rapporten Global Gender Gap, som mäter jämlikhet mellan könen inom hälsa, utbildning, ekonomisk och politisk makt i 144 länder, presenterades i onsdags och visar att gapet mellan kvinnor och män ökar för första gången på över tio år.