Jag gick på en fest – sedan startade drevet
Jag kan föreställa mig att många som läser den här kolumnen hoppas att den ska handla om min fästman, med tanke på förra veckans händelseutveckling i media. Jag har förståelse för det men eftersom jag inte vill lura någon till att fortsätta läsa, i hopp om att få sig något snaskigt till livs, är det lika bra att jag redan här och nu talar om att den inte ska det. Det ligger mig inte riktigt för att i spekulativt syfte, för att få stor spridning på min text, skriva om en annan person, som är mer känd än jag är själv, och på så sätt tillskansa mig uppmärksamhet som egentligen inte är min egen och som i grund och botten handlar om att jag inte har något spännande att förtälja för egen maskin, så att säga.
Så istället för att försöka göra mig intressant på någon annans bekostnad, i syfte att befrämja min karriär eller göra min person mer spännande så ska jag berätta om mig själv och min egen, helt subjektiva, upplevelse av de två drev som jag varit delvis utsatt för.
Mina mediedrev har inte handlat om att jag egentligen gjort något fel, olagligt eller klandervärt (jag har dock, som alla andra människor, gjort klandervärda saker i andra sammanhang).
Det första mediedrevet, för två och ett halvt år sedan, handlade om att jag träffat den man som idag är min fästman. Förra veckans drev handlade om att jag varit på en fest. Exakt det och varken mer eller mindre.
Att förstå hur dessa två vardagliga och allmänmänskliga händelser kan leda till att att man (jag) blir slut-shamad inför ett helt land är svårt, men det går att förklara. Slut shaming är ett begrepp som innebär att en kvinnas hela karaktär blir bedömd utefter hur sexuellt utlevande hon antas vara. Kvinnan i fråga kan i själva verket vara en frigid nucka men om hon genom sin klädstil, utstrålning, sätt att sminka sig, prata eller bära sitt hår, signalerar att hon är sexuellt lättillgänglig är det legitimt att stämpla henne som slampa och hora.
Det hela är logiskt utifrån antagandet att sex för människor, sedan vi slutat vara jägare och samlare, blivit jordbrukare och därmed också börjat arbeta åtskilda utan möjlighet för män att ha sin kvinna under uppsikt och därmed kunna kontrollera att hans avkomma verkligen är hans, är en handelsvara. Kvinnor byter sex mot beskydd och materiell trygghet för sig och sina barn. Män väljer helst en partner som inte utstrålar sexuell lust och lättillgängliget för att förvissa sig om att hon inte kommer vänstra. En kvinna som antas ge bort sex allför billigt, utan krav på motprestation i form av en fast relation, på så sätt dumpar priset på sex och därmed rubbar konkurrensförhållandena och maktbalansen mellan könen.
Det är slut shamingens ekonomi.
Intressanta studier har gjorts på detta. Två kvinnor som känner varandra sitter och pratar. In i rummet kommer en tredje kvinna, som de inte känner. Vad som sedan sägs mellan de två kvinnor som känner varandra efter att den tredje lämnat rummet beror helt och hållet på vad den tredje haft på sig. De gånger hon haft skjorta, byxor, uppsatt hår och varit osminkad talade de två andra väl om henne. När hon istället burit kort kjol, röd topp, utsläppt hår och smink blev hon i två fall av tre kallad hora och slampa bakom sin rygg.
Det är ungefär det jag varit med om, fast i mycket större skala. Bokstavligt i anonyma skvallerfora och insinuant, i förtäckta ordalag, i seriösa medier med ansvariga utgivare.
Är det jobbigt? Ja. Kommer jag att internalisera skammen och göra den till en del av min personlighet? Nej.