Riksåklagarens överklagande i fallet Jeanette är unikt
Överklagandet av domen mot Jeanettes sambo, vars livstidsstraff sänktes till sju års fängelse, är unikt.
Riksåklagaren vill att Högsta domstolen ska besvara en fråga som straffrätten tidigare inte har berört.
Hur ska begreppet "orsakar" bedömas?
Den frågan är central i riksåklagare Petra Lundhs överklagande av domen som Hovrätten för Nedre Norrland meddelade för några veckor sedan.
För att förklara hur RÅ tänker behöver vi först återvända till brottet och hur två instanser har bedömt bevisen.
Jeanette hittades med svårt sargat huvud, brutna revben och blåmärken över hela kroppen.
Livstids fängelse för mord i tingsrätten, sju års fängelse för synnerligen grov misshandel i hovrätten.
Det sänkta straffet beror på att rättsläkaren som undersökte kroppen kände viss osäkerhet.
De omfattande skadorna var för all del den troligaste dödsorsaken, men det gick inte att utesluta att kvinnan avled av en medicin som hon hade höga halter av i blodet.
Att hovrätten gjorde en generös bedömning är inte en anledning för RÅ att försöka ta ett ärendet vidare.
Sådant händer då och då och eftersom bevisvärdering inte är en exakt vetenskap kommer slutsatserna alltid att kunna landa på olika sätt.
Att justitieråden på Riddarhustorget sällan eller aldrig beviljar prövningstillstånd för att sätta ner foten i sådana situationer är med andra ord ingen tillfällighet.
Det går däremot att tänka sig att Lundh skulle försöka få Högsta domstolen att fundera över påföljden.
Om inte en fullständigt sönderslagen kropp, där våldet är den sannolika orsaken till döden, ska leda till det strängaste straffet för synnerligen grov misshandel, vad krävs då för tio års fängelse?
Nu har Riksåklagaren dock valt en annan väg och vill att HD tänker i banor som är vanliga inom civilrätt och skadestånd, men som straffrätten inte har fördjupat sig i.
Har sambon med sitt handlande orsakat Jeanettes död?
Om det finns olika tänkbara och mer eller mindre sannolika förklaringar till att någonting har hänt, hur ska då relationen mellan dessa alternativ värderas?
Jurister behöver för det mesta inte grubbla särskilt mycket över frågor av detta slag då brott ska bedömas.
Det var kastet som fick stenen att flyga och stenen som slog sönder polishjälmen under påskupploppet, för att ta ett exempel.
Ibland är dock orsaksfrågan betydligt mer besvärlig än så här. Då vänder sig juristerna till experter som förhoppningsvis kan bringa någotsånär klarhet.
Men de som på djupet verkligen kan ett visst ämne brukar inte sällan krångla till det ännu mer och servera olika möjligheter av varierande grad av sannolikhet och till slut vet den stackars rätten varken in eller ut.
Riksåklagaren vill att mannen ska dömas för mord och påpekar i sitt överklagande att det är en smula egendomligt att straffrätten inte nämnvärt har diskuterat hur den juridiska bedömningen ska göras när det föreligger konkurrerande eller samverkande skadeorsaker.
Inte minst är detta viktigt i mål som rör mord, dråp och vållande till annans död. Bevisningen rörande dödsorsak består då nästan alltid av rättsläkarutlåtanden och vittnesmål av sakkunniga.
Dessutom är det allt annat än ovanligt att ambitiösa advokater skakar fram egna experter som petar i åklagarens bevisning.
Ett högaktuellt fall är mordet på Tove, där en av de livstidsdömda unga kvinnornas försvarare under rundan i hovrätten kommer att presentera en rättsläkare som ifrågasätter kvävning genom strypning.
Orsak och samband och konkurrens är ämnen som domstolar haft att försöka smälta i ett och annat uppmärksammat rättsfall genom åren.
Kirurgen Macchiarini och de syntetiska luftstruparna.
Den kände influencer som dömdes till 18 års fängelse i tingsrätten för mord och till tre och ett halvt år i hovrätten eftersom det inte gick att utesluta att kvinnan själv överdoserat medlet hon dog av.
Pojkarna som misshandlade hemlöse Gica i Huskvarna, där domstol kom fram till att mannens allmänna hälsotillstånd kunde vara en bidragande orsak till dennes död och att brottet därför inte skulle bedömas som mord.
Domstolarna tycks sakna en gemensam bedömningsmodell för hur sådana här frågor ska bedömas. Möjligen ska inte heller en sådan modell finnas. Möjligen är en sådan modell rent av omöjlig att konstruera.
Men frågan är onekligen intressant.
RÅ brukar beviljas prövningstillstånd i hälften av de överklagade målen till HD. Men den statistiken säger inte mycket om möjligheterna i det här udda fallet.
Det krävs denna gång större självförtroende än det jag har för att spekulera i framtiden.
Men hur det här än landar i högsta instans, ska Petra Lundh och hennes medarbetare ha en eloge för kreativt tänkande.