Livstidsdomen mot Jeanettes mördare är mycket viktig
Livstidsdomen mot Jeanettes mördare kommer att få stor principiell betydelse.
Högsta domstolen satte ner foten i morse.
Hur ska begreppet ”orsakar” bedömas?
Det är den centrala fråga som besvaras i en dom i Högsta domstolen i dag. En dom som blir vägledande för liknande fall och som jag tror kommer att bli ett avsnitt i utbildningen på juridiska lärosäten framöver.
För att förklara den straffrättsliga dimensionen av ett brott och en tragedi krävs rekapitulation.
Jeanettes sambo dömdes till livstid för mord i tingsrätten och till sju års fängelse för synnerligen grov misshandel i hovrätten.
Kvinnan hittades med svårt sargat huvud, tio brutna revben och blåmärken över hela kroppen, men rättsläkaren kände viss osäkerhet och kunde inte utesluta att hon avled av de höga halter av en medicin som fanns i kroppen.
Så här ser det inte sällan ut i den dömande verksamheten. Så här måste det stundom se ut. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap och två instanser kan med samma underlag komma till olika slutsatser.
Riksåklagaren brukar inte överklaga fall som detta. Högsta domstolen brukar nämligen sällan bry sig om hur bevis vägs och bedöms.
Nu valde dock Petra Lundh, som vid dennas tid ännu var Riksåklagare, att tänka i banor som är vanliga inom civilrätt och skadestånd, men som straffrätten i regel inte fördjupar sig i.
Överklagandet handlade om ämnen som konkurrerande orsaker och samband. Om det finns olika tänkbara och mer eller mindre sannolika förklaringar till att någonting har hänt, hur ska då relationen mellan dessa alternativ värderas?
Högsta domstolen nappade på det ovanliga resonemanget och beviljade ett så kallat prövningstillstånd.
Efter sedvanlig långrandighet - målets turer i underinstanser och för fallet aktuella rättsliga bestämmelser ska först avhandlas - kommer så justitieråden på Riddarhustorget i punkt 23 till saken.
Att Jeanette skulle ha avlidit till följd av medicinförgiftning vid just detta tillfälle om hon inte samtidigt utsatts för kraftigt våld ”framstår som helt osannolikt”.
Misshandeln har varit ”en i vart fall bidragande orsak till” döden. ”Det är därmed ställt utom rimligt tvivel att det finns ett orsakssamband mellan våldsutövningen och dödsfallet”.
Nästa fråga är hur brottet ska rubriceras. För att fälla för mord krävs uppsåt. Utan uppsåt går det i det här fallet att tänka sig exempelvis grov misshandel och vållande till annans död.
HD anser att det inte råder tvekan om att mannen måste ha begripit att den grova misshandeln kunde leda till döden och att han struntade i den risken. Ett så kallat likgiltighetsuppsåt.
Varför får då dagens dom principiell betydelse?
Svaret är att för det mesta behövs inte detta prejudikat plockas fram över huvud taget.
Orsaksdömningar är nämligen ofta enkla att göra. En torped som pepprar någon med kulor får svårt att snacka sig ur mord. 20 knivhugg i kroppen, varav ett rakt i hjärtat, är inte heller mycket att dividera om.
Men det finns fall som är svårare än så. Rättegången om Tove-mordet var en enda röra av rättsläkare med olika åsikter, för att ta ett aktuellt exempel.
Kirurgen Macchiarini och de syntetiska luftstruparna valsade juridiskt hit och dit. Och så har vi den kände influencer som dömdes till 18 års fängelse i tingsrätten för mord och till tre och ett halvt år i hovrätten eftersom det inte gick att utesluta att kvinnan själv överdoserat den medicin hon avled av.
Vi minns också pojkarna som misshandlade hemlöse Gica till döds i Huskvarna. Ej mord, då domstol kom fram till att mannens allmänna hälsotillstånd kunde vara en bidragande orsak till döden.
Mindre glasklara fall av det här slaget kommer då och då att bli föremål för straffrätten. Domstolarna kommer då att ha ett prejudikat att luta sig mot.
HD sätter också ner foten inom ett annat område. Det understryks att även om experter tycker dittan och dattan, så ligger ansvaret för rättsligt relevanta orsakssamband alltid på rätten.
Det här är en viktig dom.