Vägarna till sista vilan har blivit fler

avTT

Foto: Erik Simander/TT
"Begravning med urna har blivit ett nytt sätt att lösa vår tids problem med att hinna med", säger Birgitta Söderberg, församlingsherde i Huddinge församling. Här vid Tomtberga kyrkogårds askgravlund i Huddinge.
Foto: Erik Simander/TT
Tiderna förändras och med dem begravningsformerna. Anhöriga väljer mer rationellt och tidsbesparande än förr. Vy över Huddinges kyrkogård i Huddinge.
Foto: Erik Simander/TT
Birgitta Söderberg, församlingsherde i Huddinge församling.
Foto: Erik Simander/TT
– Begravning med urna har blivit ett nytt sätt att lösa vår tids problem med att hinna med, säger Birgitta Söderberg, här porträtterad vid Tomtberga kyrkogårds askgravlund i Huddinge.
Foto: Erik Simander/TT
Vy över Huddinge kyrka i Huddinge.
Foto: Erik Simander/TT
Vy över Huddinges kyrkogård i Huddinge.

På några få år har två nya former av begravning etablerats.

Förklaringarna kan vara fulltecknade kalendrar, splittrade familjer – eller en önskan att göra det så lite krångligt som möjligt.

– Förr prioriterades döden före allt annat. Så är det inte längre, säger församlingsherde Birgitta Söderberg.

Akt med urna. Så kallas en begravning där de efterlevande tar farväl – i kyrkan eller på annan plats – först efter att den avlidne kremerats. Ordningen har alltså vänts. Normalt brukar ju de anhöriga sluta upp vid kistan som sedan sänks ned i jorden eller förs till krematoriet.

En traditionell kistbegravning måste ske inom en månad efter dödsfallet. Men om kremering väl skett har de anhöriga upp till ett år på sig att planera en ceremoni och urngravsättning.

– Begravning med urna har blivit ett nytt sätt att lösa vår tids problem med att hinna med, säger Birgitta Söderberg som är verksam i Huddinge församling söder om Stockholm.

Lagskärpning

För några år sedan var akt med urna ytterst sällsynt. Nu utgör den sex–sju procent av alla begravningar, enligt Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF). Ändå har varken begravningsbyråerna eller Svenska kyrkan – som ansvarar för de flesta begravningar – lyft fram alternativet.

– Jag tror att orsaken är att detta är så nytt. Vi som arbetar med begravningar är nog kvar i tanken att det är bra att ha en ceremoni nära i tid efter dödsfallet, säger Birgitta Söderberg.

Det som hänt, och som kan förklara utvecklingen, är att begravningslagen skärptes 2012. Tidsfristen mellan dödsfall och begravning kortades, av etiska skäl, till en månad. De anhöriga fick alltså mindre tid att planera. Men de rationella och sekulariserade svenskarna är inte benägna att släppa allt annat vid ett dödsfall, säger Birgitta Söderberg.

– När man gör begravningen till ett tillfälle som i viss mån ska planeras på samma villkor som andra saker vi gör tillsammans – det ska vara på bästa sätt – då tar det tid att få till.

Det har visat sig att de flesta urnbegravningar trots allt hålls inom en månad. Men de anhöriga behöver inte samlas en andra gång då urngravsättningen kan ske samma dag som begravningsceremonin.

Direktare

Den andra begravningsformen som etablerats kallas ibland direktare eller, mer formellt, begravning utan ceremoni. Den avlidne förs direkt från dödsbädden till gravsättning, utan de anhörigas närvaro.

– Direktare har funnits i alla tider, men när jag började i branschen på tidigt 80-tal rörde det sig om 1–2 procent av begravningarna. I de allra flesta fall var det den avlidne som själv hade önskat detta. Nu är vi uppe i 7 procent och det är i de allra flesta fall de anhöriga som bestämmer att det ska vara direktare, säger Ulf Lernéus, förbundsdirektör vid SBF.

SBF-byråerna sköter drygt hälften av alla begravningar i landet.

Det är alltså inte främst de människor som levt ensamma, helt utan och släkt och vänner, som begravs utan ceremoni.

– Begravningen blir i de fallen den aktuella kommunens ansvar och i 99 procent av dessa fall blir det en begravningsceremoni, säger Ulf Lernéus.

Kommunen går för övrigt också in med ekonomiskt stöd i de fall anhöriga inte har pengar till en traditionell begravning.

Fler kullar

Ulf Lernéus säger att begravningstraditionerna speglar hur samhället ser ut och mår.

– Våra familjekonstellationer ser väldigt annorlunda ut jämfört med för 30 år sedan. Det är betydligt vanligare med flera barnkullar som ska vara med och bestämma om begravningen. Det händer att de inte kommer överens och då väljer att hoppa över begravningsceremonin.

I likhet med Birgitta Söderberg uppfattar han att döden inte tillåts ta samma plats som förr.

– Om fokus förr låg på den döde ligger det nu på de efterlevande. Man kan säga att döden blivit en nedprioriterad händelse. Den ges inte tid. Man vill inte ändra för mycket i almanackan, säger Ulf Lernéus.

Få kvarlevande

Rikstäckande kedjan Fonus, som sköter 25–30 procent av alla begravningar, ser även den att andelen ceremonilösa begravningar ökat till 6–7 procent. Marknadschef Peter Göransson bekräftar att anhöriga ofta är stressade, men tror inte att tidsbrist är huvudorsaken till att allt fler väljer en ceremonilös begravning.

– Utvecklingen skulle kunna bero på att fler och fler blir väldigt gamla och att det inte finns så många efterlevande kvar att samla till en ceremoni. Ett annat skäl kan vara att man inte tillhör något samfund. Man kanske har lämnat Svenska kyrkan och väljer att göra det väldigt enkelt, säger han.

Att avstå från en begravningsceremoni behöver inte alls betyda att relationen med den avlidne varit dålig. Men Ulf Lernéus understryker att det finns efterlevande som har mörka minnen och av den anledningen väljer bort ceremonin.

– Vi får inte tro att alla människor haft en bra uppväxt. För vissa kommer dödsbudet som en befrielse. Detta är inget nytt, men begravningstraditionerna var starkare förr, säger han.

Långvarig sjukdom kan också vara ett skäl.

– Hustrun till en person som varit dement i tio år kan förklara att hon tagit avsked för länge sedan och sörjt färdigt. Behovet av en ceremoni finns inte längre, säger Ulf Lernéus.