Eldigt läcker scenshow

Mattias Kling

Publikstödet är svindlande.

I vissa stycken tycks det vilja blåsa taket av isladan, i andra trampa sönder dess golv.

Det är ett gensvar Avenged Sevenfold ska vara tacksamma över. För det får dem emellanåt att framstå som bättre än vad de egentligen är.

Lite elakt kan man likna Orange County-gänget vid en hop tjuvaktiga skator som hovrar över de senaste 30 årens hårdrockshistoria, redo att slå klorna i det gottigaste.

De gör nedslag där det kan verka passande. Vare sig det handlar om AC/DC:s ”Thunderstruck” (”Hail to the king”), Guns N’ Roses ”It’s so easy” (”Doing time”) eller Metallica i allmänhet och dess svarta skiva i synnerhet är repertoaren i de färskare styckena en ogenerad kupp mot idéarkiven som tycks klippt och skuret för dem som missade jungfruturen.

Att det går hem är det då ingen diskussion om.

Stort självförtroende

Den fredagsbubbliga publiken är ivrigt upphetsad redan när Synyster Gates inleder ”Shepherd of fire” ensam vid scenkanten. Den rusar igenom ”Nightmare” som om Maran själv flåsade den i nacken och omfamnar ”Welcome to the family” likt en kär släkting.

Att föreställningen har sina poänger är inte heller värt att debattera någon längre stund.

Det här är ett väldigt begåvat gäng, som nu slutligen får chansen att visa upp sig i en elegant arenakostym - och som fullt ut spänner bröstet för att kliva in i rollen. Vräker på med en eldigt läcker scenproduktion och jobbar med ett självförtroende som helst verkar vilja nå ut till ett annat riktnummerområde.

Riskabel balansgång

Samtidigt finns det en kvalitetsbärande skåra mellan nu och då. Mellan de låtarna som en gång lade grunden till framgångssagan till dagens ängsliga hopkok av det redan uttjatade.

Just i kväll funkar den riskabla balansgången.

Men lånta fjädrar klär sällan bäst i längden.