Solange får metallmolnen att kännas lätta

avPer Magnusson

1 av 4 | Foto: Anders Deros
Solange Knowles gör Way Out Wests bästa spelning.

WAY OUT WEST Solanges första konsert i Sverige är en väntat vacker installation – men samtidigt en demonstration av en mycket mänsklig och älskvärd artist.


Solange
Plats: Flamingo, Way Out West, Göteborg. Publik: Förvånansvärt liten. Längd: 57 koncisa minuter. Bäst: ”Cranes in the sky”, tätt följd av ”Losing you”. Sämst: Inte just nu.


GÖTEBORG. Årets Way Out West har präglats av en glädjande trend: lugna konserter.

Blood Oranges milda pop, James Blakes förälskade soul, Earl Sweatshirts tillbakalutade rap. Symboliskt därför att Solange får stänga festivalen med sin bomullsmjuka souljazz.

När syster Knowles kommer till Slottsskogen för sin första Sverige-spelning någonsin är det med ett av årets bästa album i bagaget. En elegant cocktail av spirituell jazz, ambient, new age och smooth 70-talssoul. Konserten blir – som väntat från någon som tillsammans med detta album släppte en interdisciplinär performancefilm – en välkoreograferad, ursnygg uppsättning.

Scenen är minimalistisk, vit, med en liten trappa. Dansare – eller statister, snarare – rör sig i ryckiga rörelsen; allt i en lös men tjusig samklang med senaste albumets tema Houston, platsen där Solange växte upp.

Själv gör hon entré i ledig, dubbelknäppt kostym. De stora ögonen på tjejerna längst fram tydliggör att det handlar om festivalens största stjärna.

Ja, hon råkar vara syster till Beyoncé.

Men där storasyster tvingas axla rollen som världens största artist kan Solange vara ifred i sin konstnärliga lekstuga. En hållning som är tydlig i hela hennes väsen. När ljudet stökar i början av konserten rycker hon bara på axlarna och snurrar lite med mikrofonsladden.

Konserten är inte introvert, inte ens sval. Solange jobbar hårt för att kommunicera med publiken. Hon dansar, studsar, ler brett. Vi får humor, värme och politiska statements, tydligast i låtarna ”F.U.B.U.” och ”Don't touch my hair”.

I den ljuvligt eskapistiska ”Cranes in the sky” tänds scenljuset mot publiken. När ett fjäderlätt regn samtidigt börjar falla känns det bara som ännu en del i den installation som är Solanges konstnärliga universum.

När saker knappast kunde bli vackrare spelar hon sin ”Losing you” och duggregnet går över i skyfall.

Solange tar en bild med sin telefon och fuldansar på scenen.

Det är festivalens konsertögonblick, kanske ett av de finaste jag varit med om, faktiskt.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM