Wu-Tang Clan räddar hiphopgudarnas nostalgitripp
Publicerad 2019-05-25
Turnépaketet ”Gods of rap” handlar bara om historien.
Det består av tre namn som var världens bästa band.
Ingen av dem är det längre.
Wu-Tang Clan
De La Soul
Public Enemy Radio
Plats: Skansen, Stockholm. Publik: 7000 (utsålt). Längd: Över tre timmar och 45 minuter. Bäst: ”Tearz” och ”Wu-Tang Clan ain't nuthing ta fuck with” med Wu-Tang Clan. Sämst: Public Enemy Radio har väldigt lite att göra med det som en gång var Public Enemy.
Om någon sagt att Wu-Tang Clan en dag skulle spela på svenska nationalscenen Skansen hade jag trott att personen i fråga råkat röka crack.
Men där Sanna Nielsen brukar stå trampar Ghostface Killah fram. Dessutom fyller DJ Premier från Gang Starr tomrummet mellan banden med välvalda old school-hits.
Det känns både märkligt och logiskt.
Klanen firar först och främst att det är 25 år sedan som de släppte debutalbumet ”Enter the Wu-Tang (36 chambers)”. Det är egentligen 26 år sedan, men vem orkar räkna?
I dag är det omöjligt att föreställa sig musikhistorien utan den skivan. Det vore som att beskriva 90-talet utan att nämna ”Nevermind” med Nirvana eller ”The chronic” med Dr Dre.
Gruppens blandning av österländsk mystik, kung fu-referenser och hardcorebeats fick egentligen ingen fortsättning. Wu-Tang Clan kunde inte ens själva överträffa sitt första album, även om vissa av medlemmarnas soloalbum kom nära. Tittar framför allt på dig nu, ”Only built for cuban linx”.
Method Man är inte med, men när gruppens sensei RZA radar upp sina rappare slås man än en gång av tyngden som radar upp sig på scenen: GZA, Raekwon, Ghostface, U-God, Inspectah Deck, med flera. Inget annat rapkollektiv har haft lika många hårda stjärnor.
Wu-Tang Clan har dock attackerat och röjt med starkare energi förut. Flera av medlemmarna gör vad de ska och inte så mycket mer.
Det man minns mest efteråt är att rollen som bandets galnaste medlem Ol' Dirty Bastard, som dog 2004, spelas av sonen Young Dirty Bastard.
Young Dirty Bastard gör inte bara en cover på pappans sluddrande röst. Han imiterar även kroppsspråket och frisyren.
Är det bra eller karaoke? Fan vet. Men det är underbart knäppt.
De La Soul anstränger sig inte heller i onödan. Långa stunder är Posdnous, Maseo och Trugoy mer intresserade av vad publiken ska göra med sina händer än att köra sina låtar. Men det är fortfarande omöjligt att inte le åt deras upplyftande feel good-rap.
Public Enemy Radio är däremot en blek version av det som var Public Enemy. Enda som är kvar är Chuck D. Låtarna, från ”Bring the noise” till ”Rebel without a pause” och ”Fight the power”, går visserligen inte att snacka bort.
Chuck D är fortfarande en påläst och humanistisk gospelpastor i hiphopkeps. Han orsakar konsertens största jubel när han håller upp långfingret och konstaterar:
”Theresa May har just slutat, men Donald Trump är kvar.”
Men den som vill uppleva storheten med Public Enemy får titta på gamla klipp på Youtube.
En sak har alla tre dock gemensamt. Musiken de en gång gjorde går inte att förstöra.
Inte ens de själva klarar av att göra det under en kall och regnig kväll på Skansen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik