Bergen gör sällsynt uppriktig popmusik
Publicerad 2020-03-06
ALBUM Fredrik Norberg fortsätter att skriva personlig gitarrpop som aldrig skriker och gapar men slår an mängder av ömma känslotrådar.
Bergen
II
Skulden/Border
POP Jag tyckte väldigt mycket om Bergens debutalbum i fjol. Fredrik Norberg från Popsicle tog hjälp av bland andra Popsicle-trummisen P-A Wikander och Daniel Gilbert från Broder Daniel och Håkan Hellströms band för att skapa mjuk popmusik på svenska med gitarrer som vindlade vackert från Televisions New York till Neil Youngs amerikanska västkust.
Ihop med Norbergs texter, lika sårbart personliga som stillsamt indignerade, träffade skivan oväntat hårt i all sin lågmäldhet.
Redan ett år senare är uppföljaren här. Snabbinspelad under fem dagar i Malmö under överinseende av Joakim Lindberg, som driver sin studio enligt liknande filosofi som Nirvana/P J Harvey/Union Carbide Productions-producenten Steve Albini driver sin: rullband, 16 kanaler, inget onödigt krångel.
Det låter således aningen rakare och lite mindre finsnickrat den här gången. Ibland kan det kännas som en begränsning, som att det kanske kunde ha gått att utvinna ännu mer ur somliga låtar. Men melodierna är lika skimrande som senast och Norbergs introspektiva texter om sorg, tillkortakommanden och tid som har gått hugger åter ofta där det känns som mest.
Allra starkast är ”Tom på dig”, en heartbroken roadmovie genom Västerbottens inland på väg mot norska gränsen och ett nytt liv. Låten lyfts lite extra av att Norberg får sällskap vid micken av Cecilia Nordlund, som han en gång sjöng duett med i Souls ”Ladybird” (för övrigt producerad av nämnde Albini).
Men det finns mer. Lyssna på till exempel ”Bara dårar gör som jag” och ”Klart man är besviken” och hör popmusik av en sällsynt uppriktig sort, som aldrig larmar och gör sig till och just därför får mer sagt än de flesta.
BÄSTA SPÅR: ”Tom på dig”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik