Snyggt men onödigt tryggt av Peter Jöback
Publicerad 2024-04-12
ALBUM Ihop med brittisk begåvning som Sophie Ellis-Bextor, Ed Harcourt och Kathryn Williams vill Peter Jöback göra sitt mest personliga album hittills.
Ofta blir det både snyggt och rörande men sångaren kunde ha tagit ambitionerna ännu längre.
Peter Jöback
Atlas
Sinclair Entertainment/Warner
POP Peter Jöback säger själv att det här på ett sätt känns som hans debutalbum. Så viktiga är låtarna han har skrivit och spelat in tillsammans med Ed Harcourt och Kathryn Williams, två av det tidiga 00-talets mest hyllade brittiska singer-songwriters.
Williams jobbade han med redan på låtarna till förra engelskspråkiga albumet ”Humanology” för sex år sedan. Harcourt känns i sin tur som ett logiskt bollplank till en artist som både vill göra något lite mer personligt och omfamna samma slags klassiska poptradition som hos förebilderna Elton John, David Bowie och Rufus Wainwright.
”Atlas” rör sig inte på väsensskilt nya domäner jämfört med ”Humanology” men jag förstår vad Jöback menar med det där om debutalbum, för stockholmarens sjunde engelskspråkiga skiva känns ärligare och mindre ängslig. Om förra plattan inte riktigt vågade bestämma sig för att vara nedtonad pop fullt ut och slängde in en del illasittande upptempolåtar och musikalmuskler för att inte riskera att haka av några gamla fans låter ”Atlas” mer konsekvent.
Låtarna handlar en hel del om att lära sig leva med sitt förflutna, stå för den man är, ompröva gamla tankar och ideal och vikten av kommunikation. ”Modern man”, en duett med Harcourt, är inte bara en av albumets höjdpunkter utan känns även som ett nyckelspår med sitt tema om att våga uttrycka känslor och visa sig sårbar.
En annan lika gedigen duett är balladen ”Punch drunk love”, där Jöback och Sophie Ellis-Bextor förlorar sig fullständigt i kärleken till stråkar som elegant håller sig på precis rätt sida gränsen till det ostiga.
Som väntat med en perfektionist som Jöback och gedigna hantverkare som Harcourt och Williams är det här en omsorgsfyllt och vackert arrangerad skiva med dofter av brittiskt 70-tal och rakt igenom välskrivna låtar. Pop med stil, ballader att tro på.
Samtidigt känns det som att det hade kunnat gå att göra ännu mer med så mycket begåvning i studion.
Hur mycket Jöback än vill vara respekterad popsångare också har han påfallande svårt att komma runt sin musikalidentitet. Som artist är du givetvis den du är och sjunger som du sjunger men jag vill ändå tro att större saker skulle kunna hända med de här låtarna om Jöback verkligen lyckades ställa om sitt angreppssätt och snarare försökte sjunga sina låtar till en person än till en imaginärt fullsatt West End-teater.
Emellanåt smyger sig dessutom känslan på att det även här trots allt kanske har tänkts något varv för mycket på att låtarna ska kunna fungera på radio. Man anar att Jöback nog egentligen hade velat göra en ännu mer radikal skiva, alternativt att han tror att den är mer så än den de facto framstår.
Elton och Rufus vill givetvis också ha hits men kan liksom ändå inte riktigt låta bli att låta sitt egensinne sippra fram, och det är någonstans däri deras storhet sitter.
Möjligen är Peter Jöbacks konstnärliga vision mer begränsad än så eller också vågar han fortfarande inte riktigt släppa fram den fullt ut.
Om det sistnämnda gäller vill jag försiktigt påminna om att livet är kort. En av landets mest imponerade musikkarriärer har definitivt råd med större utsvävningar än så här.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik