LISTAN: Fricky har en egen nisch i svensk pop
Per Magnusson väljer fem saker i musikvärlden
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan förlorar sig Per Magnusson i Frickys nya album, lever i en kokong med Blur och minns Astrud Gilberto.
1. Fricky har en egen nisch i svensk pop
På nya albumet ”Horizon inn” ritar Fricky sitt namn i sanden på en avlägsen resort. Det är off-season. Han har just vaknat i en solstol utan att minnas någonting. Någon har lämnat Mobys ”Porcelain” på repeat. På handduken ligger Alex Garlands roman ”The beach”.
”Is there anyone alive out there? Can anyone hear me?”, undrar han.
Men Frickys rop drunknar i vinden, i bruset från havet.
Den lulliga stämningen står i kontrast till det tydliga soundet av drum’n’bass, triphop och ambient. Frickys andra album är någonting så sällsynt som ett konstnärligt val genomfört med stor konsekvens.
31-åringen från Umeå har en egen nisch i svensk pop. Det handlar om dialekten men också om hur han har utvecklat ett eget språk. Inte många andra kommer undan med att rimma ”pangbrud” med ”käkar palt nu”. Texterna känns direkt terapeutiska, som en inre monolog vi bara tillåts glimta in i. Som när ett varannan vecka-liv skymtar förbi vid horisonten. Eller när de avslutande raderna i ”Lovers the beach” ekar ut över den öde stranden: ”Kommer man nånsin få det lugnt nån gång?”.
2. Blur får min värld att stanna
Sedan ett par veckor tillbaka vill jag bara stirra på skakiga videor från Wolverhampton, zooma in på Tesco-strumpor och specialstudera låtlistor. Varför får Blur min värld att stanna som inget annat band? Jag ser Damon Albarn spela fotboll i nya dokumentären om Hultsfred och inser att jag älskade dem precis lika mycket då som nu – men av vitt skilda anledningar. Albarn berättade i en intervju att han vill att lyssnaren ska känna smärtan på kommande albumet ”The ballad of Darren”. Det är precis vad jag gör i singeln ”The narcissist”; en lång, hård titt i spegeln.
3. Brasiliansk stjärna ur tiden
Ännu en av den brasilianska musikens stjärnor har lämnat oss. I måndags gick Astrud Gilberto, 83, ur tiden. Astrud Evangelina Weinert föddes i Salvador 1940 och slog igenom med ”The girl from Ipanema” (med saxofonisten Stan Getz och dåvarande maken João Gilberto). Den första låten hon någonsin spelade in blev inte bara bossanovans internationella genomslag utan också startskottet för hennes egen karriär. Av Gilbertos fyra decennier och 16 album långa gärning återkommer jag oftast till de tre första soloskivorna och skarven mellan 60- och 70-talet, då hon tog en lite mer poppig riktning.
4. Bilder av Frank Ocean
Allt som Frank Ocean rör vid utanför studion blir nödvändigtvis inte till guld. Men som oförtruten korrespondent tar jag ändå mitt ansvar och berättar att den nya fotoboken ”Mutations” nu existerar. Den 48-sidiga publikationen ges ut av Oceans lyxföretag Homer och kostar 75 dollar. Det är inte första gången Frank ger ut sina fotografier. I samband med albumet ”Blonde” kom glossiga magasinet ”Boys don’t cry”. Nyligen agerade Frank Ocean dragplåster på festivalen Coachella där han, typiskt kryptiskt, gav sin publik visst hopp om ett kommande album.
5. Livealbum med Vampire Weekend
Vampire Weekend har just gett ut ett limiterat livealbum på vinyl. ”Frog on the bass drum vol. 1” är åtta låtar inspelade i Indianapolis 2019, och inkluderar bland annan bandets cover på Bob Dylans ”Jokerman”. Samtidigt som de 2 500 exemplaren sålde slut på nolltid annonserades nästa volym; ”Una notte a Milano con Vampire Weekend”. Formatet må vara en smula bedagat men att Vampire Weekend ger ut ett livealbum känns som en logisk följd av Ezra Koenigs nyvunna kärlek till band som Grateful Dead och Phish.
5 x låtar: heminspelade snuttar och popodysséer
”HOTLINE (EDIT)”
Billie Eilish
Man måste ställa sig upp och spontanapplådera när en av världens största popstjärnor ger ut en minutkort och till synes hemmainspelad låt. ”Hotline (edit)” är egentligen en liten snutt av Billie Eilishs Soundcloud-cover på Drakes ”Hotline bling” från 2018.
”DARKNESS, DARKNESS”
Kieran Hebden feat. William Tyler
Artisten som brukar kalla sig Four Tet ligger inte på latsidan. Nyligen gav han ut ett album med Brian Eno och Fred Again. Här samarbetar han med gitarrvirtuosen William Tyler i en tio minuter lång, vital och otippad popodyssé.
”CHARGE IT”
Enny
Med en sammetslen produktion av svepande stråkar och den 28-åriga brittiskans tillbakalutade flow är detta en riktig pärla. Refrängen sammanfattar musiken på ett ganska lysande vis: ”Breakbeats and heartbreaks/Late nights and heartache”.
”PING PONGS”
Tom Relleen feat. Marta Salogni
Albumet ”Music for open spaces” kom till kort före den 42-åriga musikerns bortgång i cancer 2020. Musiken spelades in i London, Cornwall och Joshua Tree. ”Ping pongs”, med sina duggregnande syntar, hör med största sannolikhet hemma i London.
”LIFE GO LOW”
Sam Evian
Det är den tiden på året igen. När jag vill att all musik ska flyta lika planlöst som Dustin Hoffman på en luftmadrass i ”Mandomsprovet”. Och vips så kommer den här New York-singer-songwritern med någonting liknande. Genom solglasögonen anas produktionen, viktlös som junis lätta moln.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik