Ett fint farväl från Pugh
Publicerad 2023-11-24
ALBUM En ep med försvenskningar av gammal gospel och blues blir en lika gripande som passande sista hälsning från Pugh Rogefeldt.
Pugh Rogefeldt
Guds finger
Metronome/Warner
ROCK Pugh Rogefeldts musikaliska resa tog många oväntade vändningar under de drygt 50 år som den varade, från pionjärarbetet med rock på svenska över discopop och vikingahårdrock till Grymlings folkpop. Med mera.
Hans sista passion var blues och gospel från mellankrigstiden, och finalprojektet blev en skiva med översättningar och omtolkningar av den sortens amerikanska rotmusik.
När första singeln ”Jesus i mobilen” kom redan 2019 poängterade Pugh att han verkligen inte hade blivit religiös. Men vad han såg i gospel är inte svårt att förstå, det existentiella har alltid varit en vital del av Pughs musik.
Nu släpps de låtar han hann göra innan nervsjukdomen sjukdomen kopplade ett alltför oresonligt grepp, på vinyl med ena sidan blank för att betona att det här är ett oavslutat verk.
Icke desto mindre blir de sex spåren på ”Guds finger” både upplyftande och berörande lyssning, inspelade i mångårige Pugh-samarbetspartnern Micke Lyanders studio i Visby av producenten och gitarristen Johan Lindström, basisten Robert Östlund och trummisen Kontrad Agnas.
Tillsammans hittar de ett lagom rufft och organiskt sound som doftar lika mycket Tennessee som västra Gotland, och i tolkningarna får Pugh excellera med sin känsla för ord en sista gång.
Det borde till exempel inte gå att göra så mycket mer med ”Amazing grace”, men när den strävröstade sångaren från Västerås påminner oss om att vi blott är ”ett blänk i tidens gång” blir det Pugh även av den.
”Jesus i mobilen” är den traditionella gospeln ”Jesus on the mainline”, tolkad av många genom åren men här typiskt Pugh-moderniserad och presenterad i ett arrangemang i närheten av Blurs gospel ”Tender”.
”Ingen annans fel än mitt” är förstås ”It’s nobody’s fault but mine”, en klassisk blues om livsval, skuld och acceptans mest känd med Blind Willie Johnson, kommer i en spartansk version med snygg slidegitarr. I den coolt pockande ”Trassel och problem” placerar Pugh livets sista resa på en buss till Högdalen.
Låtarna om just den här sortens frågor får givetvis extra laddning av att personen som sjunger inte är med oss längre, och stämningen accentueras självklart av att finalnumret ”Begravningslåt” är en liten instrumental som Pugh själv skrev och spelade in till sin begravning.
Men i all sin anspråkslösa lekfullhet känns de här sex spåren även som en väldigt passande sista hälsning från just den här artisten.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik