Spelschemat är sämre än regnet
Markus Larsson om en blöt fredag på Lollapalooza
LOLLAPALOOZA. Storleken spelar roll.
Tro inget annat.
I alla fall publikstorleken på en festival.
Det är inte trångt.
Publikhavet sträcker sig inte direkt upp över kullen framför största scenen som när Billie Eilish och Travis Scott uppträdde på Lollapalooza för fyra år sedan.
Det är snarare en tapper liten pöl som står och väntar på Daniela Rathana.
Frågan är vad som är blötast: åskådarna eller vädret?
Rathana har ingen enkel uppgift. Största scenen och spöregn är en sak. Men det verkar inte heller ha sålts särskilt många biljetter i dag.
Frågan är väl också om Daniela Rathana över huvud taget hade placerats här i schemat ett normalt år. Men hon har definitivt talangen och utstrålningen för att vara en huvudakt. Många ägnar sig åt ungefär samma mix av pop, soul och r’n’b. Men Rathanas version har tvärare känslokast. Musiken och texterna känns mer gränslösa, i mycket positiv bemärkelse, än det som brukar synas och höras i mittfåran.
”Fler fiskmåsar än homo sapiens”
Höjdpunkten är duetten med Miriam Bryant. I konsertens finaste stund mosar de ihop Veronica Maggios ”Satan i gatan” med Miriams ”Blåmärkshårt (mi amor)”.
På andra sidan av det stora fältet uppträder rapparen Destroy Lonely från Atlanta. Han heter egentligen Bobby Wardel Sandimanie III.
På vägen dit finns det vissa plättar där det samlas fler fiskmåsar än homo sapiens. Destroy Lonely har med andra ord den något besvärliga uppgiften att försöka underhålla en gräsmatta.
Situationen påminner mer om det misslyckade projektet Hultsfred Stoxa än Lollapalooza.
Destroy Lonely är, tja, ensam på scen. Bakom honom flimrar en kort loop med skräckfilmsklipp. Samma scener och bilder på exempelvis en krypta, en stilett, en demon, en kvinna med yxa och en ond skog snurrar om och om igen.
Hade den inte kunnat vara lite längre för variationens skull? Bra fråga. Men det är rätt kul att se en knäpp katt med vampyrtänder stå och väsa cirka 40 gånger per låt.
Vid flera tillfällen försöker den lilla publiken att skapa en mosh pit. Problemet är att deltagarna inte räcker till för att sluta cirkeln. Om denna mosh hade bildats i Göteborg skulle den ha döpts till ”En halv special”.
Och är det ens en halv mosh pit om folk kan ställa sig precis vid kanten av stökhögen och lugnt mumsa på en langos? Att en massa säkerhetsvakter omringar kidsen måste vara festivalens största överreaktion.
Publiken tätnar senare på kvällen, men det förändrar inget i sak.
Årets spelschema för svagt
Till vem riktar sig Lollapalooza? Det är lite oklart. Det amerikanska originalet på 90-talet var från början ett initiativ med alternativa rockartister. I Stockholm har festivalen utvecklats till en händelse med Victor Leksell och Mumford & Sons.
Stora festivaler som vill nå alla är sårbara. När de inte får tag på tillräckligt sensationella namn blir det snabbt ett evenemang som inte riktar sig till nån särskild alls.
Med tanke på inflationen och räntan, matpriserna och det gigantiska konsertutbudet är det alltid någon som får spö. I år kan det bli Lollapalooza.
Det är inte lätt att veta vad som funkar från år till år, men fredagens spelschema är, förutom Lizzo, för svagt.
Frågan är dock varför man ska ta en voi till Lollapalooza och betala en festivalbiljett för att se Zara Larsson, Thomas Stenström och Olivia Lobato?
Det spelar ingen roll hur bra just Zara är i kväll. Programmet gör inget avtryck. Det är Gröna Lund.
Men vi hade i alla fall tur med köerna till mat och dryck.