Robyn låter som ”Lost in translation” i Liljeholmen

avPer Magnusson

Foto: Heji Shin
Just like honey. Robyn.

ALBUM Robyn är tillbaka efter en lång paus. Hon känns igen, men samtidigt pånyttfödd.
”Honey” är ett ljuvligt album.


Robyn
Honey
Konichiwa/Universal

Robyn har släppt ett nytt album: ”Honey”.


POP Jag har sett henne promenera över torget, hämta mat på min favoritkinarestaurang, i kön på Coop. I träningstajts och med cigg i handen. Det sägs att hon bor i ett stort hus som även rymmer hennes studio och Liljeholmens andra kändis: clownen Manne.

Robyn verkar ha förstått vikten av att ta paus. Eller snarare: hon verkar inte ha haft något val. En emotionell krasch, ett brustet förhållande och mentorn Christian Falks sorgliga bortgång resulterade i tusentals timmar terapi.

Under de åtta år som gått sedan förra soloalbumet ”Body talk” har Robyn vunnit kultstatus. Sedan Lena Dunham dansade till ”Dancing on my own” i en underbar scen i första säsongen av ”Girls” har hon blivit drottning för alla som självmedicinerar bort utanförskapskänslor med popmusik, ofta på ett dansgolv sent om natten.

Nu är Robin Carlsson 39 och har inte släppt ett eget album på åtta år. Hon fanns som artist redan under högstadiets kickers-era på 90-talet men aldrig har jag varit lika nyfiken på vad hon har på sitt pophjärta som när arpeggiot i ”Missing u” öppnar hennes ”Honey”.

Robyn började fundera på ett nytt album redan 2014 men då saknade hon självförtroende. Hon var trött på sig själv, ville inte skriva fler sorgliga kärlekssånger. När hon återfann inspirationen var det emellertid just sorgliga kärlekssånger som kom ur henne.

Robyn spelar i Champions Legaue när det kommer till melankolisk pop med syntar. Sjunger de enklaste rader – ”All of the plans we made, they never happened” – med sådan uppriktighet att det är omöjligt att inte tro henne. Kanske är detta den svenska popmusikens verkliga storhet. Blåögdheten inför det raka och okonstlade. Det som gjorde Abbas skilsmässoballader ”The winner takes it all” och ”Knowing me, knowing you” till sådana oförglömliga klassiker.

En ny värme och sensualitet präglar produktionerna på ”Honey”. Där andra artister i Robyns position rastlöst sonderar samtidens hetaste producenter håller hon sig till trogna samarbetspartners som Klas Åhlund och Kindness. Bara Metronomys Joseph Mount är ny men smälter in så väl att det känns som att han alltid varit här.

Under ett år jobbade Robyn ensam i studion. Tidiga Michael Jackson-demos till ”Off the wall” och ”Thriller” har varit inspiration. Det hörs inte minst i den glittrande diskosymfonin ”Because it's in the music”.

Det fängslande titelspåret – som hördes redan i demoversion under eftertexterna i sista ”Girls”-säsongen – skriver in sig bland Robyns största stunder. ”Beach 2K20” är solkysst Ibiza-house med Barry White-stråkar. ”Baby forgive me” låter som att vakna i en säng i en främmande stad och inte minnas hur man hamnade där.

”Honey” är egen, oängslig, bomullsmjukt behaglig, läkande och pånyttfödd. Och ja – sorglig. Som ett telefonsamtal som aldrig ringdes. Som en bön i natten. Som ”Lost in translation” i Liljeholmen.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Robyn

Pop