Deportees fångar livets skönhet och sorglighet
Publicerad 2023-06-16
ALBUM På sjunde albumet försöker Deportees fly övertänkande till förmån för en intuitiv och innerlig popmusik.
”People are a foreign country” hör till Umeå-bandets starkaste hittills.
Deportees
People are a foreign country
Deportees/Sony
POP Vad kännetecknar ett bra band? En popmusik där helheten blir större än summan av delarna.
Umeås Deportees är ett band i ordets allra mest klassiska bemärkelse. Sedan debutsingeln ”Arrest me ’til it hurts” har de haft ett tydligt musikaliskt dna. Över snart tjugo år har de tagit olika musikaliska turer och lämnat avtryck i sanden, vissa djupare än andra – jag tänker spontant på albumen ”Under the pavement – the beach” och ”Islands & shores” – men de har alltid haft kittet, fundamentet. Deportees påminner om en fulländad liten popfamilj som speglar varandra med sina respektive instrument och förmågor.
Sjunde albumet är det första på fyra år. ”People are a foreign country” har spelats in live i studion i Umeå och utanför Stockholm och producerats av bandet själva. Och visst hörs det att trion spelar tillsammans. Anders Stenbergs sensibla gitarr, trumslagaren Thomas Hedlunds driv och Peder Stenbergs på samma gång stukade som änglalika sång. Sporadiska stråkar broderar ut en ljudbild mjuk och vän som en golden retriever.
Musiken greppar tag, eller snarare kramar om, som en gammal vän. Texterna står omedelbart ut som Peder Stenbergs mest privata hittills. De rör om i det damm som synliggörs när gardinerna dras undan, för att parafrasera en av texterna på skivan. Oron som gnager, kärleken som barnen ger, tiden som bara går. ”And it took some time to understand/That time is not a thief, more like a friend/There’s a stillness in a mind that can forgive/I’ve lost some excitement but it’s easier to live”, sjunger Stenberg i inledande ”Have you seen me lately”. En stund av klarhet, en sådan där låt som försöker förklara allt på knappt fem minuter.
Stenberg är en intelligent låtskrivare, men här gör han någonting som är snäppet svårare: skriver texter så intuitiva att de förmår överraska sin upphovsman i efterhand och, i en förlängning, träffa lyssnaren rakt i hjärtat. I ”No place to be free” beskriver han processen i realtid när han försöker fly sitt övertänkande jag.
”Happy” är en stilla önskan om att bara få vara ”carefree”. Stenberg sjunger den tillbakalutad, som nedtvingad i en fåtölj. På så vis kommer vi närmare än någonsin. ”Heavenly speed” är ett uppvaknande och ett rannsakande i vargtimmen. Alla de där sakerna som du inte borde tänka på när du försöker somna men ändå centrifugerar till självutplåning.
På ”People are a foreign country” fortsätter Deportees att rusa mot någonting att tro på, även om rusandet är deras kanske mest nedtonade hittills. När avslutande, ljuvliga ”Arms” tonar ut och knyter ihop en ambitiös, vänlig och modig laginsats hör jag någonting sällsamt. En musik som fångar livets skönhet och sorglighet på samma gång.
BÄSTA SPÅR: ”Have you seen me lately”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik