Så vackert att det svider i ögonen

Markus Larsson

Deportees gör en hjälplös

Under the pavement – the beach (pop)

Håkan Hellström är en egen genre.

Det borde du och jag vara överens om vid det här laget. Men det är också min enda reservation.

Annars måste jag gräva länge för att hitta ett svenskt popalbum med lika många och magnifika melodier som ”Under the pavement – the beach”. Melodirikedomen påminner om den som blossade och brann på Popsicles tre första album eller The Bear Quartets ”Moby Dick”.

Deportees tredje skiva innehåller mycket, men inget verkar viktigare än att knyta ihop sången, mandolinerna, discostråkarna, new wave-basgångarna, all ”call & response” mellan sångaren Peder Stenberg och kören, countryinfluenserna och de rullande pianofigurerna med en popmelodi som ofta är för bra för att vara sann. Eller åtminstone för bra för att vara skriven i dag.

Det spelar ju ingen roll hur många gånger jag lyssnar på den makalösa soulballaden ”When they come”. Efter 1 minut och 34 sekunder känner jag mig alltid lika hjälplös.

Jag vet inte hur man så sent som våren 2009 kan uppfinna en sån svindlande och självklar refräng. Jag vet inte heller vilka ”they” i titeln och texten är. Jag vet bara att det är så vackert att det svider i ögonen.

Låten ”Tell it to me like you told it to them” är minst lika imponerande, speciellt när orden och meningarna börjar ramla fram i allt snabbare takt. Texten verkar handla om ett politiskt svek, men precis som resten av albumet kan Peder Stenberg lika gärna sjunga om förlorad kärlek. Hos Deportees är den gränsen så tunn att den knappt märks. Politik och kärlek är alltid en del av musikens hjärta.

Det finns mer.

Inledningen ”Turn back time” är, likt Eldkvarns ”I skydd av mörkret” eller Hellströms ”Jag har varit i alla städer”, ett skolexempel på hur man bygger upp en laddad cliffhanger som ställer höga krav på fortsättningen. Och resten av albumet är i sin tur en uppvisning i hur man lever upp till förväntningarna. Mycket tack vare titelspåret, de glödande northern soul-stråkarna i ”Will you talk (if I listen)” och ”Out of love”, där det låter som att en ung Lloyd Cole har spelat in en cover på Paul Simons ”Graceland”.

Många har försökt göra soulrock som bryter ner barriären mellan publik och artist för att skapa ett kollektivt rus. Moneybrother är ett exempel. Men så länge Deportees fortsätter att blanda The Impressions klassiska värme med The Go-Betweens kristallklara poparrangemang från 80-talet är de bäst i klassen.

Själv återvänder jag hela tiden till ”When they come”. Efter 1 minut och 34 sekunder... jag vet inte.

Den som inte dör lite av refrängen har aldrig älskat musik.