Almedalen borde handlat om vår usla jämställdhet
Bristen på jämställdhet handlar verkligen inte bara om män från andra kulturer.
I måndags, precis när årets upplaga av politikerveckan i Visby började ta form på allvar, presenterade Statistiska centralbyrån en liten skrift om läget för jämställdheten i landet.
Redan pressmeddelandet berättade vad det handlade om. “Kvinnor har lägre lön, inkomst och pension än män”.
Så blir skillnaderna större
Det är förstås ingen överraskning. Om vi skulle räkna om både kvinnors och mäns löner till heltid tjänar kvinnor i genomsnitt 87 procent av vad män tjänar. Fast alla arbetar ju inte heltid. Tar vi hänsyn till deltider, påtvingade eller inte, blir skillnaderna större.
LO har räknat på verkliga inkomster och konstaterar att arbetarkvinnor i genomsnitt tjänar mindre än tre fjärdedelar av arbetarmän.
Kvinnliga pensionärer får, återigen i genomsnitt, 67 procent av den pension män får. Yngre kvinnliga pensionärer klarar sig bättre. Siffrorna pekar på en liten, liten förbättring sedan den senaste mätningen.
Inget av det där är som sagt några nyheter. Rapporten “På tal om kvinnor och män” har kommit ut i 14 upplagor sedan 1984. Fortsätter man förbi pressmeddelandets sammanfattning finns här siffror för föräldraledighet, användning av ledig tid och de disponibla inkomsterna för olika hushåll.
Tabellerna visar att kvinnor använder 12 timmar i veckan till obetalt hushållsarbete, och att män kommer undan med sju timmar. De visar också att 27 procent av alla kvinnor har svårt att sova på grund av tankar på jobbet och att ensamstående kvinnor med barn är den hushållstyp där den disponibla inkomsten är lägst.
Så där skulle vi kunna fortsätta. “På tal om kvinnor och män” är en guldgruva för den som vill prata om hur det egentligen står till i vårt land. Och bristen på jämställdhet handlar verkligen inte bara om män från andra kulturer, eller taskiga värderingar bland ensamkommande.
Just därför måste vi kunna ställa frågan, hur är det möjligt att SCB:s lilla rapport inte har blivit det stora samtalsämnet under Almedalsveckan?
Mysterium att vi accepterar det
Hur kan Stefan Löfven, som ledare för en feministisk regering, prata så lite om jämställdhet? Hur kommer det sig att Jan Björklund och Jonas Sjöstedt, som ju leder två partier med stolta traditioner när det gäller kvinnors rättigheter, inte har mer att säga?
Och varför protesterar inte Annie Lööf, som ju kommer från ett parti där kvinnor spelat huvudrollen länge, eller Anna Kinberg-Batra, som ju tänker bli landets första kvinnliga statsminister, mer mot diskrimineringen av kvinnor?
Det är faktiskt ett mysterium hur svenska politiker kan acceptera att kvinnor i Sverige har sämre villkor än män år 2016.
Om två år får vi en ny upplaga av “På tal om kvinnor och män”. Dessvärre kommer väldigt mycket att vara sig likt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.